Rumer: Nashville tears (Cooking vinyl/Playground, 2020)
Rumers femte album sedan den retrosouliga debuten ”Seasons of my soul” har undertiteln ”the songs of Hugh Prestwood”. Av det kan man läsa sig till att den persisk-brittiska sångerskan återigen uppmärksammar en låtskrivare, det är ju som personlig uttolkare av andras verk hon framför allt profilerat sin karrär.
Den på countryscenen verksamma Prestwood når förstås inte upp till Burt Bacharachs och Hal Davids genialitet, låtskrivarduon som Rumer tolkade med den äran på 2016 års ”This girls in love”. Men nog håller hans vardagligt bitterljuva och snyggt tonsatta små berättelser i sann countrytradition hög klass.
Den patriotiska balladen ”The snow white rowes of Arlington”, skriven i skuggan av 9/11, utgör ett möjligen diskutabelt undantag bland metaforspäckade sånger där eldflugor, vildkatter och en vindpinad gammal tall får tjäna som omskrivningar för livets och kärleksrelationernas vedermödor och glädjeämnen.
Det hade varit kaxigt om albumet hade namngetts som ”Rumer in Nashville”. Fast att så oblygt referera till Dusty Springfields mästerverk ”Dusty in Memphis”, från 1969, hade förstås varit att höja förväntningarna orimligt högt. Som vokalister skiljer de sig åt men visst går det att dra paralleller: där Dusty lyckosamt förenade pop med sydstatssoul gör Rumer samma sak med samtida Nashville-country.
Med snygg men anonymt konventionell uppbackning av studiomusiker-elit i Nashville har Rumer, född Sarah Joyce, tagit sig an ett personligt urval Hugh Prestwood-sånger. Några av dem välbekanta genom andra artisters inspelningar – som Alison Krauss tolkning av ”Ghost in this house” och Trisha Yearwoods ”The song remembers when” – andra mer udda eller till och med oinspelade.
Till de allra bästa hör den härligt sentimentala ”Here you are”, en silkeslen ballad med elegant harmonik som låter så kusligt lik Carpenters att den lätt kunnat platsa på vilket som helst av syskonduons sjuttiotalsalbum.
RUMER + HUGH PRESTWOOD – NASHVILLE TEARS photo session – Nashville, Tennessee – 5.18.19
Photograph by Alan MESSER | http://www.alanmesser.com
Det är i det sällskapet Rumer hör hemma. Med sin varma, mjuka och själfulla stämma tål hon att jämföras inte bara med Karen Carpenter utan också med Laura Nyro och Linda Ronstadt. Bättre än så blir det inte.
”Nashville tears” är ett balladorienterat album, både Rumer och Prestwood gör sig bäst i det formatet, men här finns också den tradigt sydstatscountry-stompiga ”Deep summer in the deep south”. Låter mest som ett tillfälle för studiomusikerna att få flexa sina muskler.
De lojt stuffande ”Heart full of rain” och ”Starcrossed hanger of the moon”” är desto bättre. Ljuvligt gråtmilda countrylåtar av den sort som radiolyssnarna på 60-talet kunde rösta upp på Svensktoppen. Och som, Gud förbjude, skulle kunna plattas till och slätas ut av valfritt dansband.
”The fate of fireflies” inte att förglömma. En helt igenom underbar sång som påminner om de klassiker som Jimmy Webb skrev under det 60-tal då countryn närmade sig popmusiken. Tidlöst elegant countrypop av det melankoliskt eftertänksamma slaget.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200816)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera