Anna Järvinen: Vestigia Terrent (Sing A Song Fighter/Border, 2020)
Det finns en låt på Anna Järvinens nya album som heter ”Melodifestival”. Det får mig osökt att tänka på hennes otippade och, får man säga, misslyckade inhopp i 2013 års upplaga av musiktävlingen. Bidraget hon tävlade med, den av Martin Elisson och Björn Olsson komponeradse ”Porslin”, uppskattades av kritikerna men åkte ut redan i den första deltävlingen. Det var väntat, Mello-generalen Christer Björkman tog antagligen med den bara som en kuriositet utan vinstchans.
Idag hör man att det är en snyggt melodramatisk ballad som hade fungerat bra på 70-talet. En tid då Melodifestivalen fortfarande var en respektabel tillställning med vokalister som framförde välkomponerade sånger till storstilat orkesterakompanjemang.
Men det är förstås inget att uppehålla sig vid nu. ”Melodifestival” har förvisso en melodi och ett arrangemang som också det hade fungerat på det tidiga 70-talets schlagerpop-scen men det handlar inte om hennes medverkan på den eländiga tävlingen. Istället är det ännu en sång som i kryptiska ordalag beskriver relationer och situationer. Poetiskt formulerad men något svåruppfattad då Järvinen som alltid sjunger med en otydlig diktion och med en ljus men lågt mixad röst. Ett omslag med texter framför sig är att rekommendera.
”Vestigia Terrent”, som är latin för ”spåren förskräcker”, är hennes hittills bästa men skiljer sig inte märkbart från den fina debuten ”Jag fick feeling”. Några Dungen-medlemmar finns kvar i kompet och musiken präglas fortfarande av det där skört drömska anslaget som Anna Järvinen är så bra på. Och som förstärks av en rätt så flitigt förekommande mellotron.
Det är ett till stora delar akustiskt album, förgyllt av Josefin Runsteens snygga, varma och precis lagom smäktande stråkarrangemang. Den suggestivt täta ”Ljuset” utgör något av ett undantag. Med syntar och en trumprogrammering som direktimporterats från den brittiska klubbscenens 90-tal sveper den in som en ljummen bris och piggar upp med ett elastiskt tickande groove.
”Stockholm” gräver ännu djupare i pophistorien. Här är det som att både melodin och arrangemanget åkallar de fina sånger som låtskrivargeniet Jimmy Webb skrev kring mitten av 60-talet. Det är stora ord men Anna Järvinen är verkligen imponerande bra på det där med förtrollande melodier. Hör bara hur fint och ömsint melodin vindlar sig fram i öppningsspåret ”Blundar”.
Trots en allvarlig grundton är det en kollektion sånger målade i ljusa pasteller. Framsjungen med den slags passion som är Järvinens. Inte alls mustig, tvärtom eterisk och transparent som en tunn vit bomullsgardin.
Det finns mycket att tycka om. Som Tapio Viitasaaris romantiskt anstrukna piano i ”Bara du kommer”. Eller det att hon rimmar dött med fött och vår med sår. Och att talspråk ibland smyger sig in bland mer snirkligt formulerade strofer. Som när hon upprepar ”säg du tror det funkar” som ett förhoppningsfullt mantra i den vackra pianoballaden ”Psalm”.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200518)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera