kritik sedan 1993

Peter Asplund: All my septembers (Prophone/Naxos, 2020)

Peter Asplund är en, enligt egen utsago, ”obotlig romantiker”. På konvolutet till det i dagarna släppta albumet ”All my septembers” kan vi också läsa oss till att trumpetaren, kompositören och sångaren har en nostalgisk, sentimental och melankolisk läggning. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med all denna information – som oblygt radar upp många fler självförhärligande karaktärdrag – men nog hörs det, här och på tidigare album, att vi har att göra med en skamlöst nostalgisk romantiker. Det är hans grej. Och han är bra på det.

”All my septembers” – en titel som refererar till att Asplund är ett septemberbarn – är det åttonde i ordningen och hans hittills bästa. Genomarbetat och sammanhållet in i minsta klang och synkop och fullproppat med vackra melodier, dynamiska arrangemang och inspirerade insatser såväl från trumpetaren själv som ett stort gäng välmeriterade svenska jazzmusiker.

Trumpetaren, som på omslaget fotograferats som en svårartat frankofil sådan i svart basker, har jobbat med olika konstellationer som organiskt avlöser varandra. Från den egna gruppen Aspiration – med basisten Hans Andersson och trummisen Johan Löfcrantz Ramsay – till den för inspelningen ihopplockade blåssektionen Big Band Horns. Med adderandet av delikata insatser från gästerna Joakim Milder, tenor- och sopransaxofon, Lars Jansson, piano, och Isabella Lundgren, sång, blir slutsumman mäktig och helgjuten.

Förutom Isabella Lundgrens fina insats på den känslomässigt laddade ”She and me” står Asplund själv för albumets andra vokala spår, ”All my septembers”. Till en melodi som formligen dryper av melankoli, och nostalgiskt åkallar den där stora amerikanska sångbok som Asplund kanske studerat mest ingående av alla samtida svenska jazzmusiker, sjunger han om månaden september som ett tillstånd mer än en kalendermånad.

Det är ett balladorienterat album men ibland tillåts musiken flyga iväg på ett luftigt svängigt sätt. Som i den lite mer spänningsladdat konturskarpa ”Melancholia II” och den av Mats Hålling snyggt arrangerade ”A lotta’ love”.

Det svänger också om Michel Legrand-tributen ”Le grand Michel”. Lika dramatiskt arrangerad som sentimentalt trånande framkallar den pastelliga bilder ur Legrands och Jaques Demys ”Paraplyerna i Cherbourg”, en bitterljuv filmklassiker från 1964 med Catherine Deneuve där all dialog sjungs fram.

Mest av allt gillar jag den med lugna andetag framspelade ”Viudo” och den avslutande vackert pömsiga vaggvisan ”Lullaby for Melina”. Den första med en melodi som möjligen kan sägas kombinera Erik Satie med Antonio Carlos Jobim och som låter Asplunds kristallklara trumpet klinga över ömsinta tvärflöjter, Joakim Milders rökiga tenorsax och Lars Janssons sensibla piano. Den andra en lika ljuvligt finstämd ballad som med några få fingertoppskänsligt utvalda toner tar plats i rummet och fyller det med värme.

©Dan Backman (rec publ i SvD 200504)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: