Ulrica Hydman Vallien: Liljevalchs konsthall, Stockholm, 2020
När Liljevalchs nu åter har öppnat – till att börja med för femtio personer åt gången – sker det med en retrospektiv som har alla utsikter att bli en publikmagnet. Vi vet ju alla vem Ulrica Hydman Vallien är: glasformgivaren, keramikern och konstnären som hastigt gick bort i en hjärtattack 2018. Kanske mest känd för sina vaser dekorerade med karaktäristiskt stiliserade tulpaner. Tillsammans med maken Bertil Vallien – vars nya verk kan ses på galleri Glas till 10 augusti – höll hon, med en lätt överdrift, de svenska glasbruken vid liv under många år och fick sin självklara plats i många hem.
Positionen i det svenska kulturlivet var inte lika självklar. Ulrica Hydman Vallien gjorde mycket. Och hon gjorde det i ett rasande tempo. Det massproducerade glaset såldes i svindlande kvantiteter men hon kom aldrig in i det kulturella finrum där den svalt sparsmakade och minimalistiskt strama formgivningen omhuldas. En bullrigt expressiv berättare som Ulrica Hydman Vallien passade inte riktigt där.
Utställningens curator, Staffan Bengtsson, lyfter framför allt fram konstnären Ulrica Hydman Vallien. Inte formgivaren. Glaset och keramiken finns med men det är teckningarna, grafiken och målningarna som bär utställningen. De sista målningarna hon gjorde pekar med blekta färger och ett förenklat formspråk ut en delvis ny väg.
Liljevalchs, med alla dess salar, är en svår konsthall att bemästra på egen hand, det finns det många exempel på. Men Ulrica Hydman Vallien klarar det bra, trots att de enskilda verken är rätt små. De starka färgerna, det expressiva bildspråket och den stora mängden verk i olika tekniker får det att se ut som en Vårsalong.
Det är ingen elegant hängning. Men det är helt i linje med den bullriga konsten och den delvis kitschiga formgivningen. Verken vinner på att visas bredvid varandra. Det är ju helheten som är grejen här, inte enskildheterna. Går man in i detalj blir det svårare att blunda för att bildspråket är begränsat och att utförandet kan vara både klumpigt och grovt.
Men det som saknas i målerisk känslighet tar hon igen med en hejdundrande energi och rättframhet. Det finns en självsäkerhet och en pang på rödbetan-kvalitet som är uppfriskande. Den har jag inte riktigt uppfattat förut.
Sett ur en renodlat konstnärlig vinkel gör hon sig bäst som keramiker och tecknare. I en av salarna finns det några glasmontrar med keramiska figuriner som i sin rörande rolighet ligger närmare Niki de Saint Phalle än henne själv. Det är som att hon släpper det tröttsamt stiliserade både i figurinerna och teckningarna. Det gäller särskilt blyertsteckningarna som har en nerv och en mångtydighet som ofta går förlorad i målningarna och den slarvigt stiliserade glasdekoren.
Staffan Bengtsson påtalar hur familjen är hennes ständiga tema. Och visst är det så: familjelivet skildrat som myt och saga och där skillnaden mellan människa och djur är upphävd. Ett passionerat livsbejakande bildskapande, mer eller mindre sexuellt laddat och med stråk av kaos och mörker.
Två samarbeten finns med, ett med Björn Kjelltoft (till en början ofrivilligt) och ett med Åsa Jungnelius. Kjelltoft har medvetet kopierat henne men det blir också tydligt hur mycket hon själv lånade, snodde och approprierade andra konstnärers stilar. Jag har nämnt Niki de Saint Phalle men jag tycker mig även se spår av Channa Bankier, Marc Chagall, Bror Hjort, Picasso, Franco Leidi och Lena Cronqvist i hennes verk. Det är helt legitimt förstås, verken bär ändå Ulrica Hydman Valliens omisskänliga signatur. Både bildligt och bokstavligt.
Det här är en utställning för alla som älskar Ulrica Hydman Vallien och hennes färgstarka värld. Men också för de som inte står ut med henne. Utställningen fördjupar och berikar bilden av konstnärsskapet och människan bakom det.
Efter att ha tagit mig igenom Liljevalchs tolv salar, läst den tidning som utgör utställningens katalog och sett Staffan Bengtssons dokumentär på SVT Play har ett intresse och en respekt väckts till liv för en konstnär och formgivare som jag, och många med mig, kanske lite väl lättvindigt avfärdat.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200526)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera