Signature women – 100 år på den svenska konstscenen: Artipelag, Gustavsberg, 2020
Går det att sammanfatta hundra år av svensk konst i en utställning? Nej, naturligtvis inte. Inte heller när urvalet, som här, begränsas till de kvinnliga konstnärerna.
Det är alltså rätt meningslöst att – men omöjligt att avstå från – vädra specifika åsikter om vilka som kommit med och vilka som borde gjort det. Istället måste man se utställningen, som sammanställts av Frida Andersson, Jessica Höglund, Bo Nilsson och Iselin Page, som ett förslag till en reviderad konsthistorik.
Man kan förstås också diskutera om det år 2020 fortfarande behövs könskvoterade utställningar som denna. Jag har inget bra svar på den frågan men kan konstatera att det på senare år glädjande ofta har lyfts fram en rad historiskt förbisedda kvinnliga konstnärsskap.
Av de som tagits med på Artipelag är förstås Hilma af Klint den mest uppenbara av dessa, men Greta Knutsson, Lotte Laserstein, Tyra Lundgren, Agnes Cleve, Randi Fischer, Gunvor Nelson och Nell Walden hör också till de som mer eller mindre utförligt presenterats för en ny publik.
De nyss nämnda är alla konstnärer i traditionell mening men utställningen inkluderar även andra discipliner. Det har ju länge varit en trend att fösa in konstnärer, formgivare och hantverkare under samma jämlika paraply. Om det kan man ha åsikter – förutsättningarna, målen och villkoren för skapandet skiljer sig ju till stora delar åt – men utställningen känns ändå sammanhållen.
Signature women är pedagogiskt uppdelad i årtionden, med verk av konstnärer som curatorerna sett som särskilt signifikativa för decennierna. Från den någorlunda enhetliga starten i 1910-talet till dagens material- och genreupplösta konstscen är det ett rejält hopp, som om trådarna gått av någonstans under de hundra år som förflutit. Bara den av andeväsen styrda Hilma af Klint överbryggar tiden: hon är lika mycket dåtid som nutid.
Vad man än må tycka om urvalet är det en sevärd snabbspolning genom hundra år. Snyggt och luftigt hängd, med titlar och konstnärsnamn på golven.
Längst in i konsthallen har Sigrid Hjerténs underbara klassiker ”Iván i fåtöljen” (1915) hängts framför ett grönt draperi. Det är mycket snyggt gjort med hennes flossamatta ”Lustgården” (1911) på ett lågt podium under tavlan.
I samma avdelning hittar vi också Nell Waldens abstrakta måleri på glas, färgrikt och med ett formspråk byggt på slingrande ornamentik. Walden var, precis som Hilma af Klint, en av den abstrakta konstens pionjärer och genom Berlin-galleriet Der Sturm, som hon drev med maken Herwarth Walden, en centralgestalt på den kontinentala konstscenen under 10- och 20-talen.
Annat att stanna till inför är Tyra Lundgrens fina självporträtt i saklig 30-talsstil. Lundgren är mer känd som keramiker och visas bredvid ett urval av kompisen tillika Svenskt Tenn-grundaren Estrid Ericsons lätt folkloristiska föremål i tenn.
Av Inger Ekdahl visas fyra Jackson Pollock-lika målningar från sent 50-tal, snyggt hängda i en vertikal stapel. I höstas visades några av hennes målningar, fast mer åt opkonst-hållet, på konsthallen Mint i Stockholm. Och fram till 13 april visas hon i helfigur på Malmö konsthall.
Marie-Louise Ekman har vi sett till leda men Barbro Östlihns tre lika skimrande som monumentala målningar från 1967, 68 och 72, Maud Fredin-Fredholms 60-talspoppiga klänningar och Gunvor Nelsons suggestiva film ”My name is Oona”, med originalmusik av Steve Reich, är alla värda ett återseende.
Urvalet från 80- och 90-talen är i stort sett oklanderligt, med tongivande verk som då skrevs upp, men det mesta känns deppigt daterat idag. Fast Rita Lundqvists tio små målningar har kvar all sin poetiska laddning och Cecilia Edefalks två subtilt disiga kvinnoporträtt är något av det bästa jag sett av henne.
Av verken från 00-talet och fram till idag kliver Karin Mamma Anderssons målning ”Minnesluckorna öppnas alltid från söder” (2002) fram som ett mystiskt mästerverk överlägset bidrag av idag uppmärksammade namn som Åsa Jungnelius och duon Nathalie Djurberg & Hans Berg.
Det är i det historiska tillbakablickandet utställningen har sitt stora värde inte i redovisningen av samtidens kvinnliga konst.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200318)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera