kritik sedan 1993

Shabaka & The Ancestors: We are sent here by history (Impulse/Universal, 2020)

Shabaka Hutchings måste sägas vara en centralgestalt på den idag överdrivet hajpade och hyllade unga brittiska jazzscenen. Förutom Shabaka & The Ancestors leder saxofonisten och klarinettisten från London grupperna Sons Of Kemet och The Comet Is Coming.

Den förstnämnda gruppen (som var på Fasching i december) har den udda sättningen två trummisar, saxofon och tuba och för in starka drag av karibisk och afrikansk traditionell musik i sin rytmiskt orienterade modala jazz.

Trion The Comet Is Coming (alldeles nyligen på Debaser) är en flummigare konstellation med synt, sax och trummor och en musik som flyter mellan electropop och jazzrock.

Shabaka & The Ancestors, som bildades 2016, framstår i jämförelse som mer renodlat jazzigt. Här handlar det till stora delar om att upprätta en förbindelse med den amerikanska kosmiska jazz som utvecklades av ikoner som John Coltrane och Pharoa Sanders mot slutet av 60-talet och att använda den som en språngbräda för egna utflykter. Precis det som Kamasi Washington gör ännu bättre på andra sidan Atlanten.

Hutchings spelar här med ett gäng sydafrikanska musiker, undantaget den argentinska kontrabasisten Ariel Zamonsky. Inspelningarna är gjorda i Johannesburg, men det är inget som hörs. Jazzen är ju ett globalt tonspråk som fritt färdas mellan tid och rum.

Det är en svärtad jazz med ett lite oklart politiskt uppdrag, energiskt pådriven av Tumi Mogorosis trummor, Gontse Makhenes slagverk och Ariel Zamonskys kontrabas. Hutchings skriver i ett pressmeddelande om hur albumet är ”a meditation on the fact of our coming extinction as a species”. Onekligen en dyster förutsägelse i dessa dagar när coronaviruset kommit in som ännu en global farsot. 

Trots det svärtade och lätt pretentiösa anslaget är det en upplyftande musik. Det finns en kraft i utspelet och en suggestiv monotoni som liksom maler sig in i hörselgångarna.

Det är i det rytmiska drivet som styrkan ligger, inte i Hutchings kompositioner som alltför ofta bygger på enkla basgångar. Istället för att lägga en melodistämma ovanpå dubblerar saxofonisterna kontrabasen, vilket gör melodiken onödigt enahanda. 

Det kan vara svårt att urskilja vilken av saxofonisterna man hör. Shabaka Hutchings tenorsax är ju nästan lika ljus i tonen som Mthunzi Mvubus altsax och deras spelstil är ganska lika i sin karaktär. 

Ibland kommer ett piano in, elektriskt eller akustiskt, och förgyller ljudbilden. Men oftast är saxofonerna ensamma utan ett ackordbärande instrument.

©Dan Backman (rec publ i SvD 200313)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: