kritik sedan 1993

Ellas Kapell: Fasching, Stockholm, 11 mars 2020

Den stora amerikanska sångboken utövar en fortsatt lockelse för jazzmusiker ur alla generationer. Inte ens de mest hårdnackade friformarna, de som älskar att plocka isär jazzen och sedan sätta ihop den upp och ner, kan hålla sig ifrån att tolka de odödliga Broadway-melodierna som komponerades för länge, länge sedan. De har, som det heter på jazzspråk, blivit standards.

Den unga kvartetten Ellas Kapell håller till precis här. I den melodiösa standardjazzen. Den Ella som åsyftas i gruppnamnet är Ella Fitzgerald, som sjöng många av de här melodierna.

Gruppens mittpunkt, sångerskan Lovisa Jennervall, är ingen Ella och försöker, tack och lov, inte heller vara det. Istället kliver hon fram som en fullfjädrad jazzvokalist med en egen profil. Vad kan vara bättre än det?

Gruppen har funnits i tre och ett halvt år men det är med den i höstas utgivna debuten ”Longing” som de börjat göra sig ett namn. Inte konstigt alls då de gör de här gamla fina låtarna full rättvisa utan att hålla sig slaviskt till originalen. Men inte heller avlägsna sig för långt bort från dem.

 

 

Altsaxofonisten och klarinettisten Klas Lindqust gästspelar på några albumspår men när Ellas Kapell gör sin Fasching-debuten verkar det som att han klivit in som fullvärdig medlem bredvid pianisten Manne Skafvenstedt, kontrabasisten Anders Langørgen och trummisen Edvin Fridolfsson.

Lindquist får ta många solon. Det klarar han utmärkt, men ibland önskar jag mig en helt annan sorts saxofonist. En soft Lester Young-tenorist som istället för att elda på med ettrig altsax kunde förtydliga det där tillbakalutade läget som många av melodierna trivs allra bäst i.

För även om Lovisa Jennervall och musikerna i kapellet klarar av den hårdsvängande jazzen gör de sig ju allra bäst i de lugnare och långsammare numren. Jennervall säger det till och med själv, i ett av hennes lite långrandiga mellansnack, att hon särskilt älskar de ”mysiga mediumswing-låtarna”. Som ”Come rain or shine” och ”As long as I live”.

Vid sidan av den rutinerade Klas Lindquist ges pianisten Manne Skafvenstedt stort utrymnme. Han är ännu så länge ett ganska oprövat kort men imponerar med ett spel som både kan vara lyriskt och expressivt hårdsvängande.

Men visst är det Lovisa Jennervall som är grejen med det här bandet. Ska man jämföra henne med någon så måste det bli Isabella Lundgren. Det finns en hel del av Lundgrens själfulla eftertänksamhet hos henne. Det är som om den klassiskt jazziga fraseringen och tajmingen kommer helt naturligt.

Jag ser det som lite symboliskt att hon redan i andra låten sparkar av sig de högklackade skorna. Hon är ju ingen sångerska som gör sig till. Man hör att det kommer inifrån. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 200313)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: