kritik sedan 1993

Inspiration – Iconic works: Nationalmuseum, Stockholm, 2020

Att ta in samtida konstnärer på museerna är ett väl beprövat men inte helt okomplicerat grepp. Avsikten att problematisera och vitalisera samlingarna är förstås vällovlig men har sällan resulterat i bra utställningar. 

På Nationalmuseums nya utställning Inspiration – Iconic works har ambitionen delvis varit en annan: att visa konstnärer som jobbar i dialog med specifika konsthistoriska verk, fast inte bara från den egna samlingen. 

Det hade förstås varit spännande om de ikoniska verk som utställningstiteln lockar med presenterats bredvid de samtida verken. Så är nu inte fallet. Louvren lånar ju aldrig ut Mona Lisa så Jeff Koons tre gånger så stora kopia med ett blått högpolerat glasklot får förstås hänga ensam. Som de andra verken med ikoniska förebilder.

 

 

Ska man vara petig är merparten verk som tagits upp till behandling inte särskilt ikoniska. Ibland handlar det mer om stilar och epoker, vilket egentligen är en mer fruktbar infallsvinkel.

Utställningen gapar över mycket. Nationalmuseum vill undersöka ”varför vissa konstverk blivit mer kända än andra” och tar upp en sedan länge och av många förd diskussion om hur konsthistorien ”byggts upp genom samlingarna, museernas utställningar och de konsthistoriska handböckerna”. Fast de frågeställningarna är hänvisade till den läsvärda katalogen. 

Utställningen är curerad av en finländare och en britt – Susanna Pettersson, överintendent på Nationalmuseum, och London-curatorn James Putnam –  vilket kanske kan förklara den stora andelen  brittiska och finländska konstnärer. Särskilt brittiska. 

 

 

Fotografen Ola Kolehmainen har har också ingått i arbetsgruppen bakom utställningen och är rikligt representerad i salarna med monumentala fotografier av exteriörer och interiörer från olika museer.

De ska kanske koppla ihop katalogens texter med utställningen men är svåra att se som annat än rent estetiska tolkningar av museernas salar, rum och konstverk.

Kolehmainen laborerar med färg och form på ett sätt som ekar starkt av postmodernismens blanka estetik. Istället för att berätta något om konsten och arkitekturen och museernas funktion stannar det vid ett överdekorativt mystifierande av de gamla 1800-talsinstitutionerna. 

Jeff Koons, Marina Abramovic, Joseph Kosuth, äkta paret Rob & Nick Carter och bröderna Jake & Dinos Chapman är utställningens kändaste namn. De sistnämnda medverkar med deras ofta visade svit med grafiska blad baserade på Goyas ”Krigets fasor”.

 

 

Henrik Jonsson är den enda av svensk börd. Hans trettio tolkningar i gips av Rembrandts målade självporträtt utgör ett fascinerande egensinnigt projekt men har förpassats till ett litet hörnrum.

De lika skickligt som innerligt modellerade gipsbysterna står uppradade på lagerhyllor. Visst utgör de en slags läroprocess, ett sätt för Jonsson att under studietiden på Konsthögskolan bli konstnär. Men det är samtidigt konstverk värda att lyftas fram, inte förminskas genom att presenteras som mindre viktiga gipser från museets källare. 

Den brittiska konstnären Nancy Fouts, som gick bort i april förra året, hör till de som getts stort utrymme. Hon är närmast att betrakta som en surrealistisk popkonstnär i en gemytlig brittisk tradition. Här är hon representerad med verk som lekfullt bråkar med konsthistorien, som graffiti på en av eftermiddagssol vackert belyst ruin. 

Den bästa är en fin liten målning i lätt naivistisk stil, där hon målat in den brittiska konstnären L.S. Lowrys karaktäristiska figurer i en av Pieter Bruegel den äldres vinterbilder (som i sitt original skildrar en blodig massaker). Den hänger undanskymd i ett litet rum men är mångfalt intressantare – då den verkligen kommunicerar genom århundradena – än de kitschiga verk som också går att finna. Hårda ord, jag vet, men Freddy Fabris, Matt Collishaw och Rob & Nick Carters ytliga parafraser – för att ta tre uppenbara exempel – håller faktiskt inte måttet. 

Kanske att urvalet konst och konstnärer är begripligare när utställningen i modifierad form visas på finska Ateneum i sommar?

©Dan Backman (rec publ i SvD 200304)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: