Amason: Cirkus, Stockholm, 25 februari 2020
Det mysigt mjuka är delvis utbytt mot ett hårdare driv när Amason gör ett turnéstopp i Stockholm. Med gästartister och det personliga återbruket av axelvadderad 80-talspop blir det en konsert som drar åt olika håll utan att det känns splittrat.
Amason toppar sin utsålda konsert på Cirkus, den första av två, med Olle Jönsson. Indiebandet och dansbandssångaren från Lasse Stefanz må vara en osannolik kombo i teorin men möts av jubel när de sammantrålar för två extranummer. Jönsson hjälper till med ”Tjugonde”, där musikerna bytt instrument med varandra, och en cover på Neil Diamonds gamla sentimentala popklassiker ”Red, red wine”. Den sistnämnda framförde de tillsammans i ”På spåret” för knappt en vecka sedan.
Det tillfälliga inhoppet utgör ett trivsamt utropstecken i en konsert som, utan att kännas splittrad, drar åt alla möjliga håll.
Lite tidigare har poeten Daniel Boyaciglou förgyllt ”Tre karameller” på sitt sedvanligt oefterhärmliga sätt. Det är inte lika överraskande som inhoppet av Olle Jönsson. Boyaciglou har framträtt med bandet förr och läser en dikt som i sin lika märkliga som upphöjda vardaglighet matchar Gustav Ejstes sångtext. Det blir inte riktigt lika magiskt som på senaste Amason-albumet ”Galaxy 1”, men visst är det en av flera höjdpunkter.
Amason klarar sig förstås bra på egen hand, utan gästartister. Efter åtta år med sporadiska framträdanden och utgivningar har de utvecklats från ett ostyrigt hobbyprojekt till den popattraktion de är idag.
Det är en mycket genomarbetad konsert med scenografi, projektioner och en dynamisk låtlista med snygga övergångar. Jämfört med hur bomullsmjuk musiken låter i studion har låtarna, på gott och ont, getts en mer konturskarp framtoning. Den härligt omslutande mysigheten är delvis ersatt av ett ösigare och mer extrovert utspel.
Amanda Bergman står förstås i centrum men bandet är verkligen ett kollektiv där ingen tycks utbytbar. Vid sidan av den exceptionella sångerskan med sina lite märkliga dansmoves är det Gustav Ejstes som tar mest plats. Dels med klaviaturer, dels som sångare. Han sjunger på ett helt annat, mer naivt sätt. Att det inte är lika konventionellt snyggt gagnar dynamiken.
Amason har ibland kallats för ett proggband. Det är helt fel men kommer sig antagligen av att Gustav Ejstes också spelar med Dungen (inte heller de är progg, men det är en annan historia). Vad de bygger sin musik på är istället det som följde på proggen: axelvadderad kommersiell 80-talspop, transformerad och uppdaterad till något helt eget. Mindre svulstigt och mindre syntigt.
Ibland kommer de förstås in på andra spår. Gustav Ejstes gör två ballader där den ena påminner om John Lennon (”Elefanten”) och den andra om Ted Gärdestad, (”Några ord om dig”). Och vid ett tillfälle, när Dungens Reine Fiske är med på gitarr, försvinner alla ut i ett psykedeliskt jam med fågelsång.
Men det är när Amason är som mest åttiotal de gör sig allra bäst. Som ”Duvan” och ”Marry me just for fun”. Då det låter som att musiken liksom rinner ur en reklamfinansierad radiostation och Amanda Bergman sjunger någonstans mellan Marie Fredriksson och Chrissie Hynde. Fast ändå inte.
Mitt i allt tänker jag att folket bakom Polarpriset borde anlita Amason till att göra Dianne Warren-covers på prisutdelningen i juni. Bara de skulle kunna göra något vettigt av ”Nothing’s gonna stop us now” eller någon annan av Warrens 80-talssvulstiga melodier.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200227). Foto: Calle Wahlström.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera