Slowgold: Aska (Playground, 2020)
Slowgold är både ett gruppnamn och en psedonym för Amanda Werne. Det är hon som, i egenskap av sångare, gitarrist och kompositör, leder och präglar powertrion från Göteborg.
Det sjuttiotalistiska begreppet powertrio är möjligen något missvisande – det här är ju ingen rock som primärt drivs av muskler – men musiken är så rotad i just det decenniet att det känns naturligt att använda.
Jag hör Neil Youngs elektriska urladdningar och melankoliska munspel, Träd, Gräs och Stenars magiska monotoni och The Amazings skimrande gitarrmattor. Men också inflytande av San Fransisco-psykedelia från 1967 och, inte minst, den svenska vistraditionen. Man hör vad man vill.
Själv brukar den 31-åriga göteborgskan nämna postpunkiga band som Cure och Sisters Of Mercy, som ju är mer åttiotal, och Mazzy Stars drömpop från nittiotalet. Så det är väl ungefär där, i en magisk Twin Peaks-glänta där inget är vad det synes vara, som hon slagit ner sina bopålar och med god hjälp av elgitarrens svajarm skapat sig en egen nisch i den universiella rockmusikens gemenskap.
Slowgold har, sedan den självbetitlade debuten 2012 hållit en hög utgivningstakt och fått en ständigt ökande publik (som väl kommer öka när hon gästat ”Jills veranda” 11 mars). ”Aska” är det åttonde albumet och kommer bara månader efter att den endast på vinyl utgivna ”Slowgold live!” släpptes.
Det är ett bra album, absolut, men inte riktigt det höjdarkliv jag hoppats på. Istället är det ett album att foga till en imponerande diskografi och ett starkt artistskap. Ett artistskap som redan på den personligt sökande debuten – även om jag inte förstod det då – kommit långt.
Sett till sin helhet är ”Aska” hennes snyggaste och mest sammanhållna produktion hittills. Det är på gott och ont förstås, spretigheten som fanns på de första albumen har ju sina poänger. Producenten Mattias Glavå har skapat en ljudbild som på ett spännande sätt laborerar med olika rumsligheter och sakligt redovisar såväl Amanda Wernes röst och gitarr som Erik Mattsons trummor och Johannes Mattsons bas.
Det händer mycket mellan öppningslåtens ljust spröda sång i ekande akustik till den sorgsna lägereldsvisa som avslutar albumet i ett intimare rum. Rumsligheterna blir som tydligast i övergången mellan den ödsligt pumpande och deppigt postpunkiga ”Din hand” (där gitarren ligger farligt nära The Edge och rymden ovanför tycks oändlig) och den supertorrt klingande ”Stänga ner”.
Den sistnämnda är albumets överlägset bästa spår och hade gärna fått dras ut både på längden och tvären. Här finns allt som är så bra med Slowgold: den innerliga rösten, den plockiga gitarren och det lätta groovet. Det låter nästan lite västafrikanskt.
Men musiken kan lika gärna vara trög och tung, som i den suggestivt tuffande och enkelspårigt riffande ”En dag till”. Eller hippieflummigt rusig som i den folkrockiga ”Lura dig”.
Det finns ett mörker både i musiken och texterna. Ett attraktivt mörker, måste tilläggas, besjälat av ett inre ljus. Texterna går inte alltid fram – rösten blir till ett instrument bland andra – men hjälper till att måla upp stämningar och känslolägen. Men förstår att det handlar om ett uppbrott från en relation men det är som att hon inte vill bli för tydlig. Det viktiga är att kommunicera en känsla. Det lyckas hon med.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200220)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera