kritik sedan 1993

Forq: Four (Forq, 2019)

Musik till barnprogram, Brian Wilson-ackord, spagehettivästern-gitarr, Jimi Hendrix-ös och moogljud från valfri gammal science fiction-rulle.

Det är ingen hejd på de musikaliska inlånen när den amerikanska kvartetten Forq släpps loss i en studio. Med någon slags jazzrockfunkfusion i botten och en rejäl skvätt progressiv rock ovanpå blir det lite som ett möte mellan, låt oss dra till med, Weather Report och Flaming Lips i ett dataspel. Det låter väldigt mycket bättre än man kan tro.

Till detta fjärde album har Snarky Puppy-basisten Michael League ersatts av Kevin Scott. Det spelar mindre roll, det viktigaste är att klaviaturspelaren Henry Hey är kvar med alla sina roliga synthljud. Det är ju han som är det allra bästa med Forq, både som instrumentalist och huvudsaklig låtskrivare.

©Dan Backman (rec publ i Jazz 5/19)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: