kritik sedan 1993

Björk: Ericsson Globe, Stockholm, 8 december 2019

Björk har alltid varit teatralisk i sitt uttryck och använt sig av visuella element som en betydande del i sina konserter. Det har förstärkts i Cornucopia, den konsertturné som avslutades i Globen på söndagskvällen. Här har scenografi, projektioner, ljus, koreografi och kostym integrerats med musiken i så hög grad att det blivit lika mycket performance som konsert. Inkluderande ett kort inspelat tal av Greta Thunberg.

Björk har själv talat om turnén i termer av ”digital teater” och ”sci-fi popkonsert” och beskrivit konceptet som en slags postapokalyptisk vision om hur växter, fåglar och människor muterats till en ny art.

Globen utgör förstås en passande arena för denna kosmiskt utsvävande extravaganza med kalejdoskopiskt vackra projektioner – tänk digitalt framställda blommor, vattenväxter och nebulosor – framför, bakom och vid sidan av Björk och de medföljande musikerna och sångarna.

Kostymerande i futuristiskt utflippade Balmain-kreationer kan man fantasiera fram att de är utsända från framtiden. Eller att de är aliens från ett annat solsystem som kommit hit i en vit golfboll för att, stående på podier som ser ut som svampar, förevisa en för oss exotisk kultur.

För den som följt den egensinniga isländskan genom åren är det inte mycket nytt under solen. Hon har ju för länge sedan lämnat konventionella låtstrukturer och melodier och utvecklat ett eget monotont mässande tonspråk som är lika mycket samtida konstmusik som electropop.

Ett tonspråk som är lika fascinerande som det är påfrestande i sin enformighet. Det finns magi i den teatraliskt barnsliga rösten, och hennes isländska uttal av engelskan, men låtarna är svåra att skilja från varandra och flyter motståndslöst omkring utan att komma till sak.

Huvuddelen av låtlistan är hämtad från det senaste albumet ”Utopia” men inkluderar också två av Björks allra finaste kompositioner, ”Venus as a boy” och ”Hidden place”. De skulle kunna utgöra lindrande melodiska avbrott men ”Venus as a boy” har i princip bara texten kvar och ”Hidden place” har förlorat sin rytmiska spänst.

I den sistnämnda får man ändå säga att The Hamrahlid Choir används på ett fint sätt. Den isländska kören, där även Björk ingått en gång i tiden, inleder konserten på ett bra sätt med isländsk traditionell musik och omarrangerade Björk-låtar. Körens medverkan kan, tillsammans med den koreograferade flöjtensemblen Viibra, ses som en slags analog motpol till den tungt elektroniska ljudbilden.

Visst är alltsammans en färgrik explosion av färg och form och ljud och rörelse, men det är också tröttsamt spektakulärt som en OS-invigning. Björk vill så mycket men har inte fått ordning på alla lösa trådar och specialbyggda instrument. Allra minst när hon sjunger inifrån en uppbyggd ekokammare, som lite ser ut som Fantomens dödskallegrotta.

Vad var grejen med det, frågar man sig.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191209)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: