kritik sedan 1993

Jeff Parker: Fasching, Stockholm, 29 januari 2020

Gitarristen och multinstrumentalisten Jeff Parkers nya album ”Suite for Max Brown” (som precis släppts på International Anthem/Nonesuch) är en mästerligt myllrande väv av snygga samplingar, kantiga hiphop-beats, skimrande ambient och jazziga improvisationer.

Grunderna är lagda av Parker själv på olika instrument, kompletterade med lysande insatser av gästande musiker. Resultatet kan liknas vid Tortoise, postrockbandet som Parker spelar med, med tillägget att det både är öppnare och mjukare till sin karaktär och mycket närmare jazz och hiphop än den rock, minimalism och klubbmusik som Tortoise jobbar med.

Förutom egna kompositioner gör Parker John Coltranes andligt skimrande ”After the rain” i en version som stämmningsmässigt ligger närmare John McLaughlin och Carlos Santanas samarbete på ”Love Devotion Surrender” än Coltranes original. Joe Hendersons ”Black Narcissus” är omarbetad till ”Gnarciss”. Den låter helt fantastisk med kantiga trummor, spinkig orgel, kalimba och blåssektion.

Det blir en hel del både från ”Suite for Max Brown” och den föregånde ”The New Breed” när Jeff Parker gästar Fasching med en konstellation musiker han kallar just för The New Breed. Samtliga medverkar på båda albumen.

Max Brown-albumets mjuka fina ljudbild och låtarnas komplexa instrumentering går inte riktigt att återskapa på scen. Det är till en början något av en besvikelse men kompenseras av en ofrånkomligen hårdare attack i utspelet.

Jeff Parker, i liten mössa, håller sig till gitarren men rasslar lite i en låt och mässar ”go away” i en gammalfunkig komposition skriven med Trump i åtanke. Kalimban rör han inte. Vid sin sida har han elbasisten Paul Bryan, i Picasso-tröja, som dublerar med syntbas. Jamire Williams, i hög koskinsmönstrad Beppe-hatt, sitter bakom det modesta trumsetet och bredvid honom Joshua Johnson, också i mössa, på altsax, Wurlitzer-piano och en liten klaviatur som fås att låta som en spinkig orgel.

Det är en högst kompetent konstellation som får den lite kantiga och aviga musiken att tuffa på med en omväxlande offensiv och laidback känsla (som kan övergå i ett skimrande stillastående tillstånd). 

Jamire Williams är suverän på att mala statiska hiphop-beats och Paul Bryan fyller ut tomrummen på bästa tänkbara sätt. De båda får varsitt solo – vi är ju på Fasching! – men istället för att lämnas ensamma i en tråkig evighet smygs deras solon in i musiken på ett utmärkt sätt. Det är som att allt fortgår som vanligt men med fokus på basen och trummorna.

Parker och Johnson är båda ganska konventionellt jazziga i deras respektive solon på gura och altsaxofon, även om kompet kan vara mer hiphopigt än jazzigt. Däri ligger en styrka; att mostridiga element förenas utan att det blir sökt eller ansträngt.

En cover på vibrafonisten Bobby Hutchersons ”Visions” är en av flera höjdpunkter. En långsamt framåtskridande melodi som kunnat platsa på någon av Robert Wyatts tidiga album. Andra referenser som jag antecknar är en neosoulig basgång som låter Maxwell, ett Donny Hathaway-groove och en stunds ambient i Eno-stil.

©Dan Backman (rec publ i Pet Sounds Paper 2020)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: