kritik sedan 1993

Sara Parkman/Slowgold: Slaktkyrkan, Stockholm, 4 december 2019

Två rejält uppmärksammade artister delar på en kväll i Slaktkyrkan. De har inget direkt gemensamt – förutom åldern, de är båda 30 år – men lockar en stor publik som både kan ta till sig folkmusikinspirerade indiepop (Sara Parkman) och drömskt klingande rock (Slowgold).

Sara Parkman inleder. Hon har precis släppt albumet ”Vesper” där hon både låter sin kristna tro och sin tro på den svenska folkmusikens kraft och relevans ljuda.

Visst kan man se henne som den senaste i raden av traditionsbärande förnyare av den svenska folkmusiken, men hennes nya material har lika mycket av storslaget melodiös electropop i sig. Sara Parkmans fiol utgör förstås en koppling till folkmusiken men i övrigt är musiken präglad av elbas, tunga trummor och en lätt 80-talsklingande synt.

Fast det är förstås Sara Parkmans röst som står i centrum. Den använder hon till inlevelesefullt kraftfullt sång, kryddad med så uttrycksfulla skrik att hon är alldeles andfådd mellan låtarna. Rösten använder hon också till utäggningar mellan låtarna. Vesper är latin för aftonbön och som den prästdotter hon är talar hon inspirerat om vrede, ångest och nåd.

Hon har lurat ner pappa Lasse till Stockholm, han åker ogärna söderut berättar hon, och gästas också av Amanda Werne från Slowgold och David Ritschard.

 

 

Slowgold är något helt annat. En powertrio från Göteborg med ett mycket mer sammanhållet musikaliskt uttryck. Möjligen kan man påtala kopplingen till 70-talet som en gemensam faktor. Sara Parkmans poltiskt färgade kristna tro och eklektiska musik skulle ju passa lika bra i proggens gemenskap som Slowgolds flummiga gitarrock.

Amanda Werne, som frontar Slowgold med skimrande gitarrspel och en besjälad ljus röst, kanske värjer sig mot begreppet flummig men hon kallar musiken för drömrock så kopplingen finns där.

Det är en mycket samspelt trio. Det mjukt elastiska groovet sitter som en smäck och den stora ljudbilden är varm och inkluderande.

Ibland planar musiken ut i något intetsägande men höjdspunkterna är desto fler. ”Verklighet” är ljuvligt bilmusik i Fleetwood Mac-stil och frågan är om någon svensk artist legat närmare Neil Young än Slowgold i ”Brinna långsamt”. Jag älskar det.

Amanda Werne är inte lika förtjust i att prata mellan låtarna som Sara Parkman men vi får i alla fall veta att det är trions sista Stockholms-gig. Nästa år kommer sättningen med basisten Johannes Mattsson och den headbangande trummisen Erik Berntsson uttökas. Det är nog en bra idé, trioformatet har ju sina begränsningar.

©Dan Backman (rec publ i SvD 191206)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: