William Kentridge: Kummelholmen, Stockholm, 2019
William Kentridges allkonstverk ”The refusal of time” visades första gången 2012, på Documenta i Kassel. Sedan dess har verket – som inbegriper film, animation, musik och skulptur – visats ganska frekvent över världen. Den mångsidiga Kentridge, född 1955 i Sydafrika, hör ju till den internationella konstscenens superstjärnor. I Sverige har det visats en gång tidigare, 2018 på Bildkonstmuseet i Umeå.
När det nu kommit till Kummelholmen, den nedlagda panncentral i Vårberg som förvandlats till en konsthall, har verket fått en så optimal plats att man skulle kunna tro att det är platsspecifikt. Det är ju som gjort för de mörka, kalla rummen med sin råa betong.
Inte för att allt passar att visas i en punkigt dyster panncentral. Enskilda mindre verk försvinner lätt i lokaler som denna. Det finns det många exempel på från den tid, ska vi säga för ungefär 30 år sedan, då utställningsmakare hade dille på att visa glassigt postmodernistisk konst i nedlagda industrilokaler. Jean-Claude Arnaults famösa källare på Sigtunagatan, där det ju också visades konst, var en rest från den tiden.
”The refusal of time” är en, som titeln antyder, konstnärlig, filosofisk och vetenskaplig betraktelse över tidsbegreppet. I en filmad intervju från det danska konstmuseet Louisiana (där verket ingick som en del av en retrospektiv 2017) lägger Kentridge myndigt och lärt ut texten om alla de olika element och tankegångar som förts in i allkonstverket (tycker att det är ett bättre begrepp här än installation).
Han talar om Albert Einstein relativitetsteori och om hur de stumfilmsliknande filmerna som ingår i verket tar sin utgångspunkt i det tidiga 1900-talets utvecklande av filmkonsten. Einstein vände som bekant ut och in på fysiken 1905 och på bioduken kunde tiden bokstavligen gå framåt och bakåt och med olika hastigheter.
Kentridge talar också, bland mycket annat, om postkolonialism och Platons grotta – vanliga referenser i samtidskonsten – och om hur kroppen kan ses som en klocka med dess puls, andning och hjärtslag. Hur allt detta hänger ihop förstår nog bara han själv.
Referenserna bakåt i tiden gör att hela verket framstår som en pastisch på det tidiga 1900-talets kultur, med stolpiga stumfilmer, futuristisk och dadaistisk avantgardekonst och musik som kunde vara hämtad från Weimarrepublikens kabaréer.
I mitten av rummet står en mekanisk träskulptur. Kentridge ser den som en lunga, kallar den för ”elefanten” och refererar till den som verkets motor.
Som besökare rör man sig runt ”elefanten” och låter sig omslutas av ett konstant bombardemang av fragmentariska filmer och suggestiv musik med slagverk, brass och dragspel.
Kentridge är själv med i några slapstick-liknande scener. I en byter han hattar med sig själv, i en annan rör han sig framåt, stoppad i sin framfart av en stol som han måste kliva upp och ner på.
Höjdpunkten i filmloopen är den procession av silhuettgestalter som paraderar runt rummet. Kentridge talar om den i intervjun som en procession mot ett av universums svarta hål, som också kan vara vår egen död. Den slutpunkt då den klocka som är vår kropp inte längre kan skruvas upp.
Den lilla dramatiskt ljussatta skulptur, eller kanske snarare konstruktion, som återfinns i ett angränsande litet rum ser jag som en onödig men kul bonus. Det ser lite ut som ett urverk. Krönt av den slags aluminiumkanna som används för att brygga moccakaffe.
Jo, det är mycket att ta in och man blir väl inte så mycket klokare av William Kentridges lite väl yviga filosoferande. Tidsbegreppet är knepigt att greppa och det handlar inte precis om någon glasklar föreläsning i ämnet. Men det är ett trivsamt stökigt och kakofoniskt allkonstverk att befinna i.
Att det inte är en mans verk bör påpekas. Tvärtom har Kentridge som alltid haft ett helt produktionsteam bakom sig. Jag kan inte nämna alla här men kompositören Philip Miller, som komponerat den suggestiva musiken, och filosofen och vetenskapshistorikern Peter Galison (här kallad dramaturg) bör nämnas. Det är ur samtal med den sistnämnda som William Kentridge fått de avgörande impulserna till verket.
©Dan Backman (rec publ i SvD 101206)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera