Eleonor Ågeryd & Joel Lyssarides: Kärlek i vått och torrt (Prophone/Naxos, 2019)
Det krävs mod och självsäkerhet för att inleda med ”Monicas vals”. Originalet med Monica Zetterlund och Bill Evans Trio är ju en av de där ikoniska inspelningarna som alla jazzvokalister på ett eller annat sätt måste förhålla sig till.
Många har känt sig manade att ge sin version av hur Bill Evans underbara musik och Beppe Wolgers ljuvliga text kan tolkas men jag tror mig aldrig hört någon, förutom Monica Z, lyckas bättre än Eleonor Ågeryd och Joel Lyssarides. Det är ingen radikal nytolkning men genom ett både mer lyriskt och expressivt uttryck sätter de sin egen prägel.
Detsamma kan sägas om versionen av Olle Adophsons ”Nu är det gott att leva”. Ågeryd och Lyssarides jazzar till den svenska visklassikern så bra att man inte behöver jämföra den med Adolphsons original.
Hasse & Tages ”Att angöra en brygga”, Monica Dominiques och Lars Forsells ”Tillägnan” och den amerikanska sångboksklassikern ”Skulle jag bli kär” (”When I fall in love”) – lyssna på Lyssarides avspända solo! – är tre andra spår som står ut på denna genomarbetade och känsligt framförda debut.
Ja, egentligen lyckas de med allt de tagit sig an, vare sig det är jazz, pop eller visa. Att jag ändå inte hänger med precis hela tiden beror på personliga preferenser. Som att jag har rätt svårt för konstruerat känslosamma låtar som Lisa Nilsson ”Säg det igen” och Mikael Wiehes ”Nu kan jag gå ut och möta världen”.
©Dan Backman (rec publ i Jazz 4/2019)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera