Anders Petersen: Liljevalchs, Stockholm, 2019
Låt mig säga det först som sist: Anders Petersen är en betydande och för många stilbildande svensk fotograf. En lika nyfiken som mästerlig skildrare av människor, ensamma och i samspel med varandra. Verkande i en fotografisk tradition där själva mötet mellan fotografen och den eller de som avbildas betyder allt: ett personligt möte som kan öppna dörrar till de mest intima och dramatiskt laddade ögonblicken.
Det här vet väl alla med ett intresse för den fotografiska bilden, men det tål ändå att upprepas. Mest för att utställningen som denna text handlar om inte är helt lyckad. Vi återkommer till det.
Många av Petersens svartvita bilder är ikoniska, i nivå med läromästaren Christer Strömholm, men det är för de många fotografiska projekten – som blivit till både utställningar och böcker – han skapat sig ett namn. De röjiga bilderna från ölhaket Café Lehmitz i Hamburg förstås, de har levt kvar i offentligheten sedan de först visades 1967.
Den stora utställningen på Liljevalchs är också ett fotografiskt projekt, curerat av konsthallschefen Mårten Castenfors. Här har Petersen för första gången skildrat hemstaden Stockholm. Inte husen, gatorna, parkerna, kajerna och miljonprogrammen, utan alla de – djur och snögubbar inräknade – som bor och verkar i innerstaden och, framför allt, förorterna.
Under fyra års tid har han traskat runt i Stockholm med sin lilla Contax. Träffat folk och, tack vare kameran, kommit in i deras, i bokstavlig och bildlig mening, privata rum. Låtit kameran registrera förlossningar och begravningar och allt däremellan: glädje och sorg, gemenskap och ensamhet.
Har man sett Petersens bilder förut känner man igen sig. Han dras ju som alltid till utlevande och inte sällan exhibitionistiskt lagda människor och riktar gärna kameran mot naken hud, tunga blickar och röjigt partajande.
Framför allt finns här sjukt många tatuerade människor. Har nog aldrig sett så många på en och samma fotoutställning. Har heller aldrig sett så många kommatecken som i Göran Odbratts mycket ordrika och utsvävande katalogtext. Men det är en annan historia.
Redan halvvägs in i utställningens extatiska och rusiga utlevelse längtar jag efter att få se lugna människor som dricker förmiddagskaffe, påtar i sin koloniträdgård, tar en löprunda eller går på en alldeles vanlig jazzkonsert en alldeles vanlig onsdag. Människor utan en exhibitionistisk ådra.
Visst finns det många fina och drabbande bilder på Anders Petersens Liljevalchs-utställning. Inte minst är det en uppvisning i hur bra det numera går att göra snygga digitala printar av analoga negativ.
Men sorry, det blir alldeles för mycket Anders Petersen på en och samma gång. Fast det är inte hans fel: att ge alla hundraelva salar till bara en ensam utställare är ju ofta att göra konstnärsskapet en otjänst.
Utställningar i den här storleken behöver både en tydlig dramaturgi och en märkbar rytm i hängningen, men här finns ingetdera. Det är förvisso ett utmärkt grepp att hänga många av bilderna parvis, men det försvinner i den täta hängningen, med både ramade och oramade fotografier. Dessutom: den här fritt komponerade salongshängningen som kom på modet för rätt många år sedan, och som används på några väggar här, känns bara som trött retro-rutin idag.
Som kritiker ska man inte komma med beskäftiga förslag, men jag kan inte låta bli att fantisera om hur mycket bättre och intressantare det hade blivit om uppdraget att skildra Stockholm gått till, låt oss säga, fyra mycket olika fotografer. Det hade gett utställningen den dynamik och spännvidd som nu saknas.
Men jag gillar Stefan Bladhs svartvita film om Anders Petersen och hans Stockholms-projekt. Den är kongenial med Petersens estetik och ger en fin inblick i fotografens tankar och arbetsmetodik.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190601)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera