Laleh: Vänta! (Lost Army/Warner, 2019)
Efter fem år i Los Angeles som producent och låtskrivare åt internationella toppnamn känner man fortfarande igen Laleh Pourkarim. Debutens märkligt tvära kast mellan supercharmiga Cornelis Vreeswijk-pastischer och radiovänliga poplåtar har under de fjorton år som passerat slätats ut men fortfarande besitter Laleh en, bokstavligt och bildligt talat, mycket personlig röst.
Det märks som alltid mest i de svenskspråkiga låtarna. De är fem till antalet (övriga fem är på engelska) på detta hennes sjunde album och kretsar mest kring uppväxten i Göteborg. Laleh minns ”första dan på jobbet/första lönen, värsta snobben/första måstet emot lusten/sista timmarna på bussen” och rekapitulerar hur ”mamma sa det kommer gå/ingen bryr sig om din svenska 2”.
Bara det att det att sitta i Los Angeles och skriva en låt om svenskundervisning i skolan är värt minst en guldstjärna. Likaså en vacker strof som ”håll min hand i verkligheten, ensamt där i evigheten”.
Men det är poplyrik vi talar om här, inte poesi. Det är när Laleh ger kropp åt orden genom sin röst som det händer saker med de ibland hemmasnickrat filosofiska och lite gulligt förnumstiga texterna. Det är ju något särskilt med Lalehs troskyldiga och lite naiva sätt att sjunga på.
Hon fejkar inget, tvärtom: jag tror på henne, tror att hon verkligen menar vad hon sjunger. Även om det är lite konstigt att hon vid 36 år låter som en 16-åring.
Det är alltså de svenskspråkiga låtarna som är bäst, så brukar det alltid vara med Laleh. Det är som att svenskan genererar bättre melodier.
Jodå, visst är ”Make me smile” en småskojig flirt med ragga och nog är ”Knock knock” lekfullt knorrig och gummibandselastisk r&b av en fortfarande gångbar 90-talsmodell. Men det är i ”Sand överallt”, ”Svenska 2” och ”Tack förlåt” som Lalehs omisskännliga originalitet lyser igenom.
Det är inga komplicerade eller komplexa kompositioner. Melodierna är som cheerleader-ramsor, som gjorda för allsång under sommarens omfattande Sverige-turné, och låtarna är fyllda av peppiga onomatopoetiska utrop.
Det är i det vokala, solostämman och bakgrundssången, som allt roligt och finurligt händer. Instrumentalt är det tämligen slätstruket: klaviaturerna och syntarna lägger fungerande ljudkulisser men är inte särskilt spännande och trumprogrammeringarna är mer anonymt drivande än svängiga.
Det fungerar förstås i radion och på streamingtjänsterna men jag kan tycka att Laleh förminskar sig själv genom att, tillsammans med ständiga samarbetspartnern Gustaf Thörn, paketera sin musik så att den glider in i ett generiskt popbrus där inget får vara konstigt. Laleh är ju bättre än så, inbillar jag mig, bättre än de hon skriver och producerar pophits åt.
Titelspåret ”Vänta” särskiljer sig lite. En klassisk singersongwriter-ballad med ett ettrigt piano och fint arrangerade stråkar. Den är onödigt forcerad men blir till en analog paus i en annars mycket tidstypiskt digital produktion.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190603)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera