kritik sedan 1993

Øyvind Torvund: The exotica album (Hubro/Border, 2019)

Exotica har varit en liten men stark subkultur ända sedan femtiotalet då Les Baxter, Martin Denny och Esquivel förtrollade en hel värld med musikaliska resor till Stilla havets öar och Sydamerikas djungler. Sentida traditionsbärare som svenska Ixtahuele ser till att hålla traditionen vid liv.

Den norska kompositören Øyvind Torvund gör mer än så och tar genren till nya höjder genom att kombinera exoticans tjusiga pianister, romantiskt svepande stråkarrangemang och exotiska slagverk med modularsyntens gummimjukt bubblande och fräsande analoga elektronik, syntetisk fågelsång, modernistisk konstmusik och Kjetil Møsters saxofoner.

Det är en lika oväntad som ljuvlig musikalisk cocktail för alla med smak för det lite udda. Stark och skimrande i naturens alla färger, med både varmt solsken och tropiska stormar, är det en sinfonietta som kränger vilt och vackert utan att någonsin komma ur kurs.

©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 2/19)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: