kritik sedan 1993

Jessica Pratt: Quiet signs (City Slang/Playground, 2019)

Den som vill höras kan skrika högt eller viska lågt. Det är en paradox som fortfarande äger sin giltighet.

Jessica Pratt verkar inom en musikalisk tradition där just det lågmälda och avskalade utgör själva fundamentet för det konstnärliga uttrycket. En tradition där kvinnor och män gärna tonsätter sina dagböcker och framför dem till eget gitarrackomanjemang.

Det kan vara outhärdligt, exemplen på det är otaliga, eller alldeles underbart. Utan en konstnärlig och genuint personlig gestaltning, musikaliskt och textmässigt, är singersongwriter-genren mest ett eländigt malande navelskåderi.

Vintern 2019 är det Jessica Pratt som viskar allra lägst. Och allra bäst. Efter två fina hemmainspelade album har hon nu kommit fram till en punkt där komposition, framförande och produktion nått en konstnärlig förfining och uttrycksmässig kraft som gör en jämförelse med en ung Joni Mitchell, och mer obskyra traditionsbärare som Linda Perhacs och Vashti Bunyan, relevant.

Möjligen kan man invända att de drömskt poetiska texterna är lite för abstrakta för att komma till sin rätt på innerkonvolutet. Men de lyfter med elegant eteriska melodier och öppet klingande ackord som hellre flyger omkring bland små lätta moln än umgås runt lägereldar. Jag älskar det.

Vill man bli mer specifik går det att placera den trettiotvååriga artisten från Kalifornien i freak folk-facket, även om jämförelser med Devendra Banhart och Joanna Newsom delvis leder fel.

Visst är det som en tidsresa till det tidiga sjuttiotalets Laurel Canyon men jag tror inte att hon själv skulle vara överförtjust liknelsen. Den hårda eyelinern runt ögonen antyder ett mer gotiskt mörker samtidigt som det finns subtila trådar att dra till softrock, bossanova, Tin Pan Alley och den amerikanska sångboken. I den helt igenom ljuvliga ”Poly blue” kan jag till och med ana Burt Bacharachs genialitet i den vindlande melodin.

”Quiet signs” är ett kort album, drygt 26 minuter. De nio låtarna är också de korta, som singlar kring treminuters-strecket. Jag hade inte tackat nej till åtminstone ytterligare ett spår på vardera sida av den vinylversion av albumet jag recenserar. Å andra sidan finns här ingen utfyllnad, vilket är ovanligt och oändligt skönt.

Från den impressionistiska ouvertyren ”Opening night”, med ett mycket Erik Satie-inspirerat piano, fram till b-sidans slut, med den ödsligt Velvet Underground-klingande ”Aeroplane”, uppvisar Jessica Pratt och hennes medproducent Al Carlson ett mästarskap i konsten att maximera uttrycket med minimala medel.

Pratts nylonsträngade akustiska gitarr och särpräglade ljusa röst, som när den når de lägre registren blir ännu mer magisk, utgör grunden. Till detta adderas sublimt sparsmakade tillägg på klaviaturer, så diskreta och avlägsna att de tycks vara inspelade i ett angränsade rum. På ett av de allra bästa spåren, ”Fare thee well”, tillåts Al Carlson flumma ut i ett ljuvligt långhårigt tvärflöjtsolo. Mer lössläppt än så blir det inte.

©Dan Backman (rec publ i SvD 190208)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: