kritik sedan 1993

Moda Polska: Göteborgs Konstmuseum, 2019

Det är inte långt till Polen. Från Stockholm kan man flyga till Warszawa på nittio minuter. Det är precis lika lång tid som det tar att flyga till Kiruna.

Trots den geografiska närheten är den polska konsten till stora delar okänd för oss. Jo, under 60- och 70-talen visades en del samtida polsk konst i Sverige, jag minns särskilt utställningar i Södertälje Konsthall med de säregna konstnärerna Władyslaw Hasior och Magdalena Abakanowicz.

Den äldre polska konsten har vi däremot inte sett mycket av. Så när Göteborgs Konstmuseum nu visar en stor och genomarbetad utställning med polsk konst från det förra sekelskiftet – den polska konstens guldålder – är det en kulturgärning värd att notera.

 

 

Det är många centrala och i Polen berömda verk som lånats in från Muzeum Sztuki i Łodz och Nationalmuseerna i Warszawa och Kraków. Flera av dem egensinnigt mystiska och visionära i sitt uttryck. Andra mer osjälvständiga i förhållande till tongivande europeiska konstströmningar.

Den rikligt representerade Olga Boznanska är en lysande porträttmålare med psykologisk blick och en impressionistisk lätthet i penselföringen, men det är de egensinniga och svårtydbara verken som är grejen här. Målningar där konstnärerna inte sparat på det symbolistiska, mytologiska och folkloristiska krutet.

Som symbolisten Jacek Malczewskis teatraliska målningar där döden lika gärna kan personifieras av en jordnära bondkvinna med lie som av den grekiska dödsguden Thanatos, här i kvinnlig gestalt och med fladdermusvingar som huvudbonad. De matchar lätt Max von Sydows schackspelande lieman i ”Det sjunde inseglet”.

I en målning har Malczewski, som liknade konstnärens roll vid en överstepräst, porträtterat sig själv som den heliga Franciskus, omgiven av kvinnor och fauner.

 

 

Młoda Polska betyder ”det unga Polen” och betecknar inte bara den modernistiska bildkonst som skapades under åren 1890 till 1918 utan också litteraturen, dramatiken och musiken.

Den manligt dominerade modernismen hade förstås sina motsvarigheter i Europa men särskiljde sig genom att Polen som självständig stat krossats och delats mellan Ryssland, Preussen och Österrike 1795.

Fram till för hundra år sedan var det ett land utan en nationell identitet. ”Det som fanns kvar var polacker”, som Joanna Persman skriver i katalogen. I sin text beskriver hon den paradox som konstnärerna brottades med, den mellan att skapa konst för konstens skull och samtidigt ”uppmana till heroiska handlingar för att vinna tillbaka den nationella friheten”.

Konstnärerna vurmade för den polska folkkulturen, bondebefolkningen och naturen. Tatrabergen, nära gränsen till Slovakien, blev en tillflyktsort för många.

Samtidigt var alla ute och rörde på sig. Man reste, studerade, ställde ut och hade kontakt med kollegor i andra länder. Den dekandant bohemiska förgrundsgestalten Stanisław Przybyszewski hade till exempel nära men snabbt urspårade kontakter med August Strindberg.

Att det var en dynamisk epok i polskt konstliv känner man tydligt. Konstnärskapen drar åt olika håll men förenas i en betoning av det emotionella innehållet. Känslorna flödar i bilder som kan vara djupt personliga eller anknyta till den polska naturen, mytlologin och folkloren. Eller allt på samma gång.

 

 

Många verk är både uppskruvat mystiska och sagolikt dramatiska, som Edward Okuns superdekorativa och närmast pre-psykedeliska ”Vi och kriget”, använd som ett emblem för utställningen. Att Kazimierz Stabrowskis ”Porträtt av Broniław Brykner i en fantastisk kostym” och ”Porträtt av Emilia Auszpitz. Vågornas saga” är speciella målningar förstår man redan av titlarna.

Stanisłav Witkiewicz gråblåa ”Vinterlandskap från Tatrabergen” återfinns på den andra sidan av skalan. En suggestivt mystisk gestaltning av ett månbelyst bergsmassiv där måleriet närmar sig fotografiet.

Det är en spännande men av förklarliga skäl otillräckligt utställning: det sextiotal verk som lånats in kan ju inte ge en heltäckande bild av den polska sekelskifteskonsten. Man kan också ifrågasätta könsfördelningen. Nog måste det finnas fler kvinnor att lyfta fram ur skuggan?

©Dan Backman (rec publ i SvD 190208)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: