kritik sedan 1993

Roland Keijser 1944-2019

Från mitten av 70-talet och ett decennium framåt hade Roland Keijser ledigt från musiken. Trött på att kuska runt med Arbete & Fritid till jazzklubbar, konsthallar och den progressiva musikrörelsens alla spelställen hade han flyttat ut till ett litet torp utan vatten.

Där fördjupade han sig i makrobiotiken, en japansk matfilosofi byggd på yin- och yang-tänkandet som via hippies spridits globalt.

Men även om Roland Keijser kom att bli något av ett språkrör genom föredrag och det stencilerade häftet ”Tugga själv” – som jag själv lusläste och ibland medverkade i med illustrationer – skulle makrobiotiken visa sig vara en parantes.

Saxofonerna och bambuflöjterna dammades av och snart var han igång igen. John Coltrane och Ornette Coleman var nog viktigare än Michio Kushi och sojabönorna trots allt.

Nu har Roland Keijser efter en tids sjukdom gått bort och vid 74 års ålder lämnat ett tomrum som ingen kan fylla.

”Som få andra har Roland Keijser en enastående förmåga att knyta ihop skilda musiktraditioner på ett självklart sätt”, löd en del av motiveringen när han tilldelades 2017 års Lars Gullin-pris.

Så var det. Musiken flödade ur honom som kom den från en inre källa. Lika mycket uråldrig amerikansk jazzmusiker som uråldrig svensk spelman. Lika förtrogen med den indiska flöjten som med den marockanska skalmejan.

När jag nu, sent omsider, lyssnar på duoskivan från 2016 med pianisten Gösta Rundqvist hör jag något som varit lite fördolt: en ljuvligt rökig tenorist i klass med, ska vi säga, Lester Young.

Det sista som han spelade in kommer på Torkel Rasmussons nästa album. De två spelade tillsammans i Gunder Hägg och återupptog på senare år sitt samarbete.

En sista sak:

Jag är glad och tacksam att Roland ville medverka på en inspelning jag jobbade med för några år sedan. Då jag behövde en bluesigt rökig tenorsax och en bambuföjt som kunde passa till en raga var Roland det självklara förstahandsvalet.

Det var bara ett jobb bland många andra för honom – sånt som musiker gör – men för mig var det en stor grej.

Roland kom med sin tenorsax och sina bambuflöjter i ett rör. Valde ut en flöjt i rätt tonart och satte sedan allt på en gång.

Han gjorde några extratagningar för att jag skulle ha nåt att välja på. Tror att jag använde precis varenda ton han blåst. Strösslade ut det över alla låtarna.

©Dan Backman (ett lite kortare minnesord publ i SvD 190129)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: