Antonio Sanchez & Migration: Fasching, Stockholm, 16 januari 2019
Trummorna kanske inte spelar huvudrollen, men det är som att musikens centrum ligger i det explosiva trumspelet. Som att allt utgår därifrån och att den intensiva musiken till stor del komponerats för att Antonio Sanchez ska få ta plats och briljera med sin skicklighet.
Inte så konstigt kanske då Sanchez gjort sig ett namn som supertrummis, både via egna projekt och tillsammans med storheter som Pat Metheny, Chick Corea och Gary Burton.
Musiken som framförs på Fasching är med ett undantag hämtad från det aktuella albumet ”Lines in the sand”. Sanchez berättar om hur han själv som 21-åring kom från Mexiko till USA för att uppfylla sin dröm om att spela med de bästa musikerna och fördjupa sig i det musikaliska hantverket.
Idag är det, som vi alla vet, svårare än någonsin att ta sig sig in då landet styrs av, som Sanchez säger, nationalism och populism. Det är vad albumet handlar om: vikten av att känna empati med de som har det sämre ställt, de som flyr krig och fattigdom.
Med undantag av den allvarstyngda balladen ”Home” är musiken instrumental, så engagemanget för de mexikanska invandrarnas situation blir mer som en klangbotten för sångerna och sviterna än explicit politisk agitation.
Det är en dynamisk, snabbfotad och intensiv musik. En slags fusionjazz med trådar bakåt till, ska vi säga, Weather Reports world music-fusion och med mycket av Pat Methenys komplexitet.
Samtliga musiker är, förstås, mer än kompetenta, även om basisten Matt Brewer och saxofonisten Chais Baird inte direkt uppvisar någon personlighet.
Baird växlar mellan tenorsax och en EWI, en synthsax som mest hördes på 80-talet. Vid framförandet av de snirkliga melodistämmorna har han hjälp av Thana Alexas ordlösa sång. Det ger musiken en viss särprägel.
Gruppen har en stjärna i den brittiska pianisten John Escreet. Han ser lite skönt uttråkad ut men är fenomenal både på flygel och Fender Rhodes elpiano, lika bra vare sig han kompar eller ges tillfälle att spela solo.
När han skruvar upp disten ordentligt i ett särskilt bra Rhodes-solo blir det nästan som Miles Davis tuffaste 70-tal, med funkig elbas och ettrigt drivande trumspel.
Trots statusen som supertrummis dröjer det, tack och lov, länge innan Antonio Sanchez ger sig ut i ett högst förväntat trumsolo. Han gör det bra men solot är egentligen överflödigt då han bullrat och larmat mest hela tiden. Tänk om han kunnat tagga ner ibland och backa lite från det ständiga trixandet med rytmiken.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190118)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera