1900: Orionteatern, Stockholm, 5 januari 2019
Mot slutet av konserten traskar fyra äldre män med trombon, klarinett och trumpeter in på teatern och ställer sig i det ankelhöga vatten som omgärdar den lilla scenen. De har stövlar på fötterna, plommonstop på huvudet och stämmer diskret in i musiken.
Det skulle kunna upplevas som något udda i ett annat sammanhang, men icke här. Tvärtom, blåsintrumenten och den svartvita klädkoden är perfekt anpassad till övriga musiker och den vintagekänsla som präglar hela denna ”audiovisuella” konsert.
Det är Christian Gabel som står bakom musik och koncept. Till vardags är han trummis med Bob Hund men med soloprojektet 1900 återvänder han till den analoga gammeltiden, innan digitaliseringen av musiken och livet här på planeten Jorden.
Han har gjort det på två album, ”1900” och ”Tekno”, och i våras tog han in musiken på Orionteatern, adderad med scenografi och gamla journalfilmer projicerade på betongväggen. Det blev utsålda konserter både där och i Oslo, Malmö och Göteborg. Nu är det nypremiär.
Christian Gabels instrumentala musik är repetetiv och vemodig till sin karaktär. Kompositionerna låter som om de är skrivna för speldosor och är inte märkvärdiga i sig själva. Istället är det den kalejdoskopiska helheten som är stark, med förinspelade partier som efterliknar sökandet efter avlägsna radiostationer på en gammal transistorradio. Perfekt inkorporerat i det välregisserade flödet.
Instrumentuppsättningen är omfattande – inkluderarande leksakspiano, klangspel, trummor och analoga syntar – och musiken påminner om den bortgångna Samla Mammas Manna-mannen Lars Hollmers kluriga instrumentallåtar. Spridningen av Gabels ”Den minsta av segrar”, med en klarinett i huvudrollen, kan jämföras med Hollmers ”Boeves psalm”, som blivit något av en svensk klassiker.
Det finns annat att referera till: Detektivbyrån höll på med något liknande för ett tiotal år sedan och När Pelle Ossler spelar elgitarr med stråke liknar det ett Sigur Rós som tolkar Kraftwerk iklädda Frälsningsarméns uniformer.
Det är en tät och suggestiv konsert där ljud och musik frammanar ett avlägset och kaotiskt 1900-tal med anonyma folkmassor, fabriker och krig. Orionteatern utgör en perfekt spelplats men den stenhårt arrangerade musiken och de monotont upprepade ackordgångarna skulle vinna på att syresättas med melodistämmor och ett något mer expressivt framförande.
©Dan Backman (rec publ i SvD 190107)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera