kritik sedan 1993

Helene Schmitz/Målaren som fotograf: Waldemarsudde, Stockholm, 2018

Helene Schmitz jobbar tematiskt, ofta med fokus på människans förhållande till, och exploatering av, naturen. Det är ett stort och minst sagt aktuellt ämne som också präglar de stora fotografier hon nu visar på Waldemarsudde.

Utställningen är uppdelad i fyra avdelningar – ”Skogen”, ”Berggrunden”, ”Den heta källan”, ”Floden” – och fotograferad i mellersta och norra Sverige och på Island. Det må låta torrt och tråkigt men utställningen kommunicerar på flera olika nivåer.

Det är stora och anslående fotografier, både vad gäller komposition och innehåll, som stilmässigt ansluter till tyska fotografer som Andreas Gursky och Candida Höfer.

 

 

Helene Schmitz fotograferar med storformatskamera, vilket innebär exceptionell detaljrikedom. I den mest övergripande bilden från koppargruvan Aitik finns allt med: från den mjukt molniga himlen och horisontlinjen med antydda fjälltoppar ända ner till botten av den gigantiska terasassformade gruvan där truckar och containrar ser ut som små leksaker.

Aitikgruvan, Skandinaviens största dagbrott, är som ett gigantiskt sår på jordytan. Helene Schmitz visar upp detta, samtidigt som hon estetiserar den brutala exploatering av jordens resurser som gruvdriften innebär. Jag fascineras mer än jag förfäras och hemma googlar jag machobilder på monstertruckar, grävmaskiner och borrmaskiner som används i gruvan. Sådant som Schmitz undvikit.

Samma sak med de rör som grafiskt slingrar sig fram genom fantasy-landskap på Island. De innesluter och fraktar geotermisk värme från den vulkaniska berggrunden till såväl städer som till energislukande amerikanska aluminiumföretag som etablerat sig på Island. Estetiseringen får mig, likt bilderna på gruvor och vattenkraftsdammar, att associera till storskaliga land art-projekt.

Det ska inte ses som kritik, mer ett konstaterande att utställningens styrka ligger på det konstnärliga planet, inte det agitatoriska.

 

 

Det finns en poäng med att se de stora bläckstråleutskrifterna på plats i Prins Eugens ateljé. De stora formaten gör det möjligt att uppleva skalan i dessa karga nordliga landskap, samtidigt som det går att urskilja detaljer.

Monumentaliteten och detaljrikedomen går till stora delar förlorad i katalogen. Värdet ligger istället i texter som på olika sätt, via fyra olika skribenter, belyser utställningens tematik.

 

 

På våningen under visas en helt annan slags fotoutställning. Här är formaten ganska små och de svartvita bilderna tagna av konstnärer kring det förra sekelskiftet. Utställningskatalogen, eller ska vi säga boken, är här att föredra då fotografierna kommer bättre till sin rätt på boksidor än på museiväggar.

Anledningen till detta är tvåfalt: dels att fotografierna visas som digitala bläckstråleutskrifter, dels att de monterats i vad som ser ut att vara Ikea-ramar. Det drar ner intrycket rejält.

Jag hade velat se originalkopior, skicket spelar ingen roll, eller printar direkt från negativen. Frågan är också varför inget måleri tagits med, som det gjorts i katalogen. Det hade satt välbehövlig fart på den monotont hängda utställningen.

Av de elva konstnärerna är endast två kvinnor, Emma Schenson och Wilhelmina Lagerholm. Det beklagas av utställningens kommissarier som påpekar att fotograferandet även var utbrett bland tidens kvinnliga konstnärer men att deras fotografier förkommit eller slängts bort.

 

 

På utställningen visas både förlagor och studier till målningar men främst är det konstnärernas privata bilder som letats fram, många aldrig förr visade.

Samtliga är mer framstående som målare men visst finns det några som utmärker sig också bakom kameran. Prins Eugen och Anders Zorn förstås, det vet vi redan, men också Carl Wilhelmson och Georg Pauli.

Den sistnämnda representeras med mycket fina fotografier från Stockholm, Stockholms skärgård och Italien. Bilden från Utö av frun och dottern – en mycket påklädd Hanna, med paraply, och en mycket naken Rut, som kokar kaffe över en eld – må vara avsett för familjealbumet men har klart konstnärliga, närmast surrealistiska, kvaliteter.

©Dan Backman (rec publ i SvD 181230)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: