kritik sedan 1993

Mikael Ramel & Klas Qvist: I huvet på varann (Paraply Records/Border, 2019)

”I huvet på varann” är en ganska så typiskt skruvad Mikael Ramel-titel. Det är också en passande kryptisk titel på ett album med en ovanlig tillkomsthistoria.

Det förhåller sig ju så att herr Ramel fick sig tillsänt ett album av den för honom okända Citizen K. Ett dubbelalbum i cd-format med titeln ”Second thoughts”. Ramel lyssnade, gillade vad han hörde och kände ett släktskap med sin egen musik. Ja, han gillade det så mycket att han ville sjunga in sångerna själv, fast på svenska.

Kontakt etablerades med Citizen K, som i den verkliga verkligheten heter Klas Qvist, och ett fruktbart samarbete föddes. Mikael la på ny sång, nya mixar gjordes och Kenny Håkansson bidrog med gitarr här och där. Och här har vi den nu: den svenska enkelalbumsversionen av ”Second thoughts”. Samma lika fast ändå olika, kanske man kan säga.

Och visst blev det bra! Utan att dissa originalinspelningarna har sångerna vunnit på den fria översättningen/tolkningen till svenska. Med engelskan når man fler människor men det har blivit roligare och mer egensinnigt ramelskt på svenska.

Helheten har också vunnit. Detta pga den ganska radikala åtgärden att dumpa typ hälften av låtarna. Hur mycket jag än uppskattar originalet är det för långt och för utdraget. Tilläggas kan att det efterföljande albumet, ”III”, är ännu bättre.

Detta om detta. Så vad är det vi har framför oss? Tja, en slags psykedelisk pop med rötter i 60-talet. Härligt melodisk och kryddad med barockpop och softrock och, vilket är lite otippat, lite jingeljanglig indiepop.

Det låter Beatles – garnerat med allt möjligt från Beach Boys-körer till en och annan blinkning i riktning Prefab Sprout – och, obviously, Mikael Ramel själv. Inte bara för att det är han som sjunger utan också för att flera av låtarna har likheter med det han ägnade sig åt på de tidlöst ljuvliga 70-talsalbumen ”Till dej” och ”Extra Vagansa”. Psychiga proggvisor som han sedan några år tillbaka åter baxar land och rike runt inför entusiastiska skaror av unga och gamla medborgare.

Låt oss ta det från början. Med den formidabla ”Gryningen” och dess tungt sviktande och indiskt baklängesvibbande Beatles-psykedelia. ”Kan vi mötas i en gryning – på en äng av ren – pur sammet – i ett här och nu – som ett enat vi” sjunger Mikael Ramel, med sedvanligt tydlig diktion, över ett otåligt komp som låter mycket Dungen (ännu en referenspunkt).

Annat att ta upp skulle kunna vara det mest utpräglat myspsykedeliska partiet med ”Mygg och Spa” (skulle möjligen kunna vara signerad Mikael Ramel själv, kompletterad med ett Beatlesinspirerat hallucinatoriskt mellanspel), den instrumentala ”Halländskt kaffe”, ”Kluringen” (somrigt popjazzig och ösigt rockig på samma gång) och ”Bass upp på loftet” (med Kenny Håkanssons allra bästa solo i slutet).

Skulle förstås kunna skriva något om alla elva spår, det finns ju många kul detaljer att lyfta fram, båda musikaliska och textmässiga. Men det gör jag inte. Måste ju sätta en gräns nånstans.

Måste dock berömma den föredömligt pådrivande rytmsektionen Tobias Walka och Kim Gunneriusson, så det gör jag, och nämna den fina balansgången mellan Ramels/Qvists introspektiva allvar och vänligt formulerade tokerier. Man måste ju, till exempel, gilla den här kryptiska raden: ”Jag påstår inte att The Beach Boys ljög om sitt uppsåt – men nånting uteblev”.

©Dan Backman 190109

”I huvet på varann” släpps 18 januari 2019

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: