kritik sedan 1993

Mariah Carey: Scandinavium, Göteborg, 3 december 2018

Det är inget fel på tempot i Mariah Careys lika glittriga som färgglada julshow ”All I want for christmas is you”. Det höga tempot kan i viss mån sägas dölja bristen på originella idéer och mer stämmningsfulla inslag men är bara härligt då julkonserter generellt har en tendens att såsa ihop sig. Särskilt de som görs av seriöst syftande svenska artister, de som älskar att berätta om jobbiga jular med dysfunktionella familjer.

Med Mariah Carey på scen slipper vi förstås också dåliga covers på Leonard Cohens ”Halleluja” och Joni Mitchells ”River”. Hon gör ju mycket hellre Darlene Loves riviga ”Christmas (baby please come home)” och sin egen outslitliga superdupermegahit ”All I want for christmas is you”, två hårt svängiga jullåtar med 60-talsprägel och stort Phil Spector-ljud.

Det tar förstås ett bra tag innan festligheterna kommer igång, nästan en timma efter utsatt tid, men när Mariah Carey äntligen skrider ut i en enorm vit krinolin med puffiga änglavingar och brister ut i ”Hark! The herald angels sing” kan man ju inte direkt klaga. Inte heller när hon snabbt går vidare med jazzpianisten Vince Guaraldis läckra ”Christmas time is here” och sin egen skojfriska ”Oh Santa!”.

Jag ska inte klaga på de andra heller. Alla gör de sitt jobb: dansarna, en pigg konstellation av barn och vuxna, de fyra vitklädda musikerna och de tre skönsjungande körvokalisterna.

 

 

Repertoaren är den förväntade. Egna låtar från hennes två julalbum, julklassiker som ”Silent night” och O holy night” och mot slutet lite härlig r&b som inte har med julen att göra: ”The distance” från det i höstas utgivna ”Caution”, ”We belong together” och, naturligtvis, ”Hero”. Det går ju inte att undvika en powerballad av den kalibern.

För min del hade hon gärna fått strössla in lite mer av den r&b hon profilerade sig med på 90-talet, det hade inte stört. Tvärtom, knappt nittio snåla minuter hade gärna fått bli till åtminstone två timmar.

Så himla mycket julstämning blir det kanske inte, trots den juligt överdekorerade scenen. Mariah Carey är inte direkt någon varm scenpersonlighet, divor brukar inte vara det, men den stora julgranen är toppen, gospelkören har bra drag och en livs levande jultomte slänger ut gosedjur till publiken längst fram. Sångerskans sammanlagt fyra olika kreationerna i vitt och rött inte att förglömma. De är magnifika.

Och vad finns att säga om rösten? Jo då, den är lite blästrad efter alla år men det är bara bra och bidrar till närvarokänslan. Det är liksom lite fint att höra ansträngningen bakom wailingarna och tonträffandet.

Elaka tungor säger att de allra högsta tonerna, de som hon är känd för, är förinspelade. Om det kan jag inte uttala mig och har egentligen ingen åsikt. Autencitet behöver inte alltid vara en prioritet och huvudsaken är väl ändå att det låter bra.

©Dan Backman (rec publ i SvD 181205) foto Natalie Greppi, Dan Backman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: