Jenny Nyström: Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, 2018
Det är 22 år sedan Jenny Nyström (1854-1946) visades på Nationalmuseum. Det är en lång tid och innebär att den folkkära konstnären och illustratören nu kan presenteras för en yngre publik som kanske inte har det nära förhållande till Jenny Nyström som äldre generationer haft.
Det är ju Jenny Nyström som, via illustrationerna till Viktor Rydbergs berättelse ”Lille Viggs äfventyr på julafton”, skapat den vitskäggiga och leksaksutdelande tomte som innehaft en så central plats i den svenska folksjälen.
Nog finns det tomtar så det räcker och blir över på Sven-Harrys gedigna men inte så svängiga utställning över arbetsmyran Jenny Nyström. Men då föresatsen varit att visa fler sidor av illustratören och konstnären finns här många andra motiv. Inte bara med, eller riktade till, barn.
Uställningen är omfattande, med både illustrationer och akademiskt måleri, ändå skrapar man bara på ytan. Jenny Nyströms produktion var ju enorm, det talas om över 10 000 bilder. Många av verken är privata inlån och aldrig förr visade, något som motiverar ett besök även för den som är väl förtrogen med Jenny Nyström.
Jag hade gärna sett mer av akademiemåleriet, inte för att det nödvändigtvis är bättre eller intressantare, utan bara för att det är sällan visat och representerar en mer okänd sida av Jenny Nyström.
Det magnifika självporträttet från 1884, där hon ser betydligt äldre ut än de trettio år hon uppnått, finns tyvärr bara med som en jättereproduktion. Allt – kläder, hållning, ansiktsuttryck – utstrålar självsäkerhet och beslutsamhet. Målningen var en av flera som Jenny Nyström fick antagen till den prestigefyllda Parissalongen på Grand Palais.
Runt självportättet finns ett flertal lika charmiga som lysande kvinnoporträtt. Helt befriade från den pompösa arrogans som ofta präglar mäns porträtt av män. Två av dessa – föreställande sonen Curts fästmö – är målade 1916 och 1924, en tid då alla bara brydde sig om illustratören Jenny Nyström. Inte konstnären.
Här finns också en anmärkningsvärd ateljéinteriör med all möjlig slags kuriös rekvisita, målad 1887 och tillhörande Stockholms Stadsmuseum. I centrum en halvnaken kvinna, liggande på en isbjörnsfäll med ryggen mot betraktaren. Hur tänkte Jenny Nyström här? Det är ett spännande steg ut i det okända men tyvärr var det ingen väg som utforskades vidare.
Sven-Harrys förutvarande museichef Elsebeth Welander-Berggren skriver i den bok som publicerats i anslutning till utställningen att Jenny Nyström fram till 1890-talet omskrevs i media som konstnär men därefter som illustratör. Själv kallade hon sig ”doktorinna”, trots att hennes make aldrig blev mer än medicine studerande.
Den uppenbarligen pragmatiskt lagda Jenny Nyström må ha varit en lika skicklig porträttmålare som sina samtida mer välbärgade manliga konstnärskollegor, men då de lukrativa illustrationsuppdragen ramlade in var det den vägen hon valde. Det var så hon försörjde familjen.
För oss nostalgiker är det förstås en fest för ögat att ta del av alla original och reproduktioner som visas. Jag har inga problem med det sockrat idylliska i hennes illustrationer, särskilt inte när idyllen balanseras upp med humor och en fascination inför det tidiga 1900-talets moderniteter. Som att låta tomten ta flyget istället för släden.
Men det är samtidigt tydligt att en påtvingat hög arbetstakt och stressande deadlines haft sitt pris: en hel del av de illustrationer som valts ut känns platta, oinspirerade och inte tillräckligt genomarbetade.
Vare sig utställning eller bok tar upp sonen Curt Nyström (1893-1965). Det är synd. Han fortsatte ju i sin mammas fotspår, både bildligt och bokstavligt talat, och massfabricerade idylliska pappersbonader till årets alla årstider och högtider. Idag är det loppis-nostalgi men på 40- och 50-talen var bonader av Curt Nyström och den lika folkkära Anders Olsson vanliga i svenska hem. Gärna ovanför kökssoffan.
©Dan Backman (rec publ i SvD 181125)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera