Fire! Orchestra: Fasching, Stockholm, 18 november 2018
Fire! Orchestra är ingen statisk ensemble. Kärntrion – Mats Gustafsson, Johan Berthling och Andreas Werliin – är alltid med, men i övrigt är det en föränderlig och sporadiskt verksam konstellation. Det är liksom själva grundtanken.
På den första konserten – 13 januari 2012 på Fylkingen – var det 28 kvinnor och män på scenen. Den upplaga som efter några europeiska konserter tränger ihop sig på Faschings lilla scen är den fjärde i ordningen och bantad till 14 musiker.
Med en till största delen akustisk sättning skulle det kunna vara mindre av det mäktiga ös som förknippas med orkestern. Men nej, det går bevisligen att få till en kraftfull kakafoni med kontrabas, trummor, klaviatur, träblås, violiner, cello, trumpet och sång.
Det börjar lugnt med tumpiano och Anna Lindals ödsligt klingande violin, blir alltmer atonalt modernistiskt med flygel och fler instrument innan Mariam Wallentin och Sofia Jernberg tar över med klara starka röster och leder in musiken i ett hymnartat tillstånd med rullande pukslag och stråkar som kunde vara arrangerade av Alice Coltrane.
Som alltid med Fire! Orchestra är musiken organiserad i sviter som lika skarvlöst växlar mellan komponerade och improviserade partier som det dynamiskt pendlar mellan känslomässiga uttryck. Från det stillastående ödsliga, som Per Texas Johanssons ensamma oboe som avslutar den första delen av ”Arrival”, till utlevande känslostormar. Som Isak Hedtjärns stenhårt spräckiga altsax och Mats Gustafssons monumentalt övertygande barytonsax i triosättning med Johan Berthlings distade elbas och Andreas Werliins stökiga trummor.
Från och till samlas musikerna kring monotont tunga riff, som drone metal fast utan elgitarrer. I ett parti, där riffet spelas av Alexander Zethson på ett distat Fender Rhodes-piano, låter det som skruvat brutal fusion från sjuttiotalet. Som ett Soft Machine på ett öppet stormigt hav.
Fire! Orchestra må ha en egen ingång till instrumental impro, jazz, rock och konstmusik men det är i det vokala som den riktiga originaliteten ligger. I den ofta stökigt grötiga ljudbilden dyker Mariam Wallentin och Sofia Jernberg upp som klart lysande utropstecken. De experimenterar inte så mycket med sina röster denna gång men är ändå helt egensinniga och suveräna i sin blandning av sång och rap.
Mitt i allt gör de Robbie Bashos ”Blue crystal fire”, en obskyr låt från 60-talets amerikanska folkmusikvåg. De stöper om den men den innerliga melodin och den vackra texten är intakt.
Ännu konstigare är kanske att Chics gamla ”At last I am free” dyker upp som extranummer. Det är förvisso en av Chics få ballader och här är det Robert Wyatts avskalade cover från 1982 som varit utgångspunkt, så alla bitar faller på plats.
©Dan Backman (rec publ i SvD 181120)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera