kritik sedan 1993

Tony Bennet & Diana Krall: Love is here to stay (Verve/Universal, 2018)

Så var det dags för den där amerikanska sångboken igen. Den som så många vokalister med jazzmusikaliska ambitioner om och om igen måste bläddra i och tolka på sitt alldeles egna sätt.

Tony Bennett och Diana Krall har ägnat stora delar av sina respektive karriärer åt de här sångerna och kan antagligen sjunga dem baklänges i sömnen om någon skulle be dem göra det.

Att de nu gjort en skiva ihop med mer eller mindre söndertolkade standards är både jättehärligt och jobbigt spekulativt.

Tony Bennett har gjort en grej av att göra duettplattor ihop med kända sångare, oftare från pop- än jazzfacket. Här får han en jämbördig partner. Eller rättare sagt, Bennett har förvisso ett skönt trivsel-gubbigt sätt att sjunga på men Krall slår honom på fingrarna hela tiden. Hon låter ju både farligare och sensuellare och är innovativ på ett sätt som Bennett aldrig varit.

Båda två gör förstås ett bra jobb och Bill Charlaps Trio ger en lika elegant som stabil grund att stå på. Men ändå, det finns inget här som överraskar eller fångar mitt intresse. Det funkar bra till en is-klirrande GT men gäller det ett mer koncentrerat lyssnande väljer jag tveklöst ”Turn up the quiet”, Kralls senaste album med standards.

©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 5/18)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: