Kandace Springs: Indigo (Blue Note/Universal, 2018)
Det är omöjligt att placera Kandace Springs i något specifikt fack. Precis som på debuten ”Soul eyes” rör sig den unga amerikanska sångerskan, pianisten och kompositören ledigt mellan r&b, soul, singersongwriterpop och jazz. De olika musikaliska idiomen hålls ganska åtskilda men soundet är enhetligt, varmt och minimalistiskt.
Den rena jazzen dyker först upp i det nionde spåret ”Unsophisticated”, en klassisk jazzballad skriven av Kandace Springs, Carl Sturken och Evan Rogers. Med ett elegant trumpetsolo av Roy Hargrove är det en höjdpunkt.
Allra bäst är Gabriel Garzón-Montanos suggestivt släpiga ”6 8”. Här är Kandace Springs som mest retrofuturistisk, i en minimalistiskt naken jazzballad som hade platsat på valfri Robert Glasper-platta.
Jag faller också pladask för den härligt mjukgrooviga ”Don’t need the real thing”. Med Carl Sturkens elbas i en huvudroll ovanpå ett snyggt programmerat beat är det jazzig r&b med mycket värme och luft mellan tonerna.
Kandace Springs sjunger genomgående med en sensuell inlevelse någonstans mellan Roberta Flack och Sade. Men när hon låter som Miss Li i den överdramatiska ”Love sucks” tappar hon mig helt.
©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 5/18)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera