kritik sedan 1993

Soft Machine: Hidden details (Dyad Records/Border, 2018)

Brittiska Soft Machine har genomgått många förändringar sedan starten i Canterbury 1966. Robert Wyatt, Hugh Hopper och Mike Ratledge är sedan länge ute ur bilden men den inkarnation som nu dykt upp har starka trådar till dåtiden. John Etheridge, Roy Babbington och John Marshall var med på 70-talet, medan Theo Travis kom med 2006.

Dagens Soft Machine har inte mycket kvar av den ursprungliga progressiva rocken utan bygger vidare på den jazzrock som följde. Vi får jättesnygga versioner av Mike Ratledges gamla ”The man who waved at trains” och ”Out bloody rageous (Part 1)” men i övrigt är det fria fortsättningar på det murrigt suggestiva sound och den eklektiska attityd som var så karaktäristiskt för gruppen.

De lite mer fritt abstrakta utflykterna och det lyriskt finstämda fungerar dåligt men när Roy Babbington matar monotona basgångar över John Marshalls frenetiska trummande är det överraskande bra. Kunde blåsaren Theo Travis ställa undan saxarna och hålla sig till tvärflöjten, och John Etheridge till elgitarren, vore det ännu bättre.

©Dan Backman (rec publ i Orkesterjournalen 5/18)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: