kritik sedan 1993

Atomic: Pet Variations (Odin/Border, 2018)

En ”supergrupp” är ett rockband som bildats av redan jättekända musiker. Cream, med Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker, var en av de allra första. Traveling Wilburys, med megastjärnorna Bob Dylan, Roy Orbison, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne, en annan.

Det är frestande att använda begreppet också om norsksvenska Atomic. I alla fall om vi håller oss till en nordisk jazzkontext. Såväl svenskarna Fredrik Ljungkvist och Magnus Broo som norrmännen Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten och Hans Hulbœkmo är ju samtliga mycket etablerade och allestädes närvarande på den nordiska och internationella jazzscenen. Förutom trummisen Hans Hulbœkmo, som 2014 ersatte Paal Nilssen-Love, har de andra hängt med sedan bildandet för arton år sedan.

Begreppet supergrupp skulle också kunna användas för att belysa den skicklighet och energi som kvintetten uppvisar och besitter, både på skiva och scen. Förtrogenheten med den amerikanska och europeiska jazzhistorien och 1900-talets konstmusik, och förmågan att omsätta influenserna till något eget, är onekligen imponerande.

Allt detta hörs på ”Pet variations”, kvintettens fjortonde album. Till skillnad från de tidigare, där komponerandet delats mellan träblåsaren Fredrik Ljungkvist och pianisten Håvard Wiik, är det denna gång en samling covers.

Man kan nästan tala om en slags programförklaring då de låtar som utvalts täcker in de musikaliska territorier som gruppen så gärna håller till i. Låtar av Steve Lacy, Carla Bley, Jimmy Giuffre, Alexander von Schlippenbach och Jan Garbarek pekar på delar av den amerikanska och europeiska jazzen och frijazzen från 60-talet och framåt medan kompositioner av Edgard Varesè och Olivier Messiaen tillhör 1900-talets konstmusikaliska sfär.

Brian Wilson passar inte riktigt in i det här gänget men jag gillar att de gett sig på ”Pet sounds”, det exotica-färgade titelspåret från Beach Boys-albumet med samma namn, här försedd med en introduktion komponerad av Håvard Wiik. Wilsons ljuvliga melodi är mer jazz än surf så Atomic har inga problem att få in den i maskineriet. Irriterande dock att de gör den så kort.

Det till synes långa steget mellan Wilson och Messiaen överbryggas av gruppens profilerade karaktär. Där ”Pet sounds” är som en glad fanfar är Messiaens ”Louange à l’Éternitè” långsam och laddad med allvar, ändå blir det en fin helhet.

Atomic-tolkningarna ligger, utan att förlora sin särart, ganska nära originalen. Fast visst lägger de till och drar ifrån: ”Un grand sommeil noir”, en för Varesè mycket otypisk komposition för sopran och piano, drivs framåt på ett sätt som skulle vara otänkbart 1906.

Atomic-männen kan vara jobbigt stökiga, jazzmusiker ser det som en rättighet, men här är det som att samtliga hamnat i ett lite mer avspänt läge. Hör bara hur snyggt sömnigt de tolkar Steve Lacys lite orientaliskt klingande ”Art”.

Energinivån är högre i Jan Garbareks gamla ”Karin’s mode”. Med Ingebrigt Håker Flatens klassiskt upprepade kontrabasfigur blir det en perfekt avslutning på ett fint album.

©Dan Backman (rec publ i SvD 181108)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: