kritik sedan 1993

Paul McCartney: Egypt Station (Capitol/Universal, 2018)

Det har gått sex omvälvande decennier sedan Paul McCartney träffade John Lennon och blev medlem av hans band The Quarrymen. Fortsättningen känner de allra flesta till: The Beatles, Wings och en solokarriär som idag – oratorier, orkesterverk, filmmusik och olika samarbetsprojekt oräknade – kompletteras med det sjuttonde studioalbumet.

Hur man än betraktar musiken håller den idag 76-åriga Macca en imponerande produktionstakt. Inte bara det: bekräftelsebehovet och den kreativa lågan brinner fortfarande lika starkt. Och det trots att få hängt med lika länge och fått lika mycket kärlek och respekt.

Jag säger inte allt är bra. De klassiska låtarna som ingen kan ifrågasätta är många, men det finns också svackor, pretentiöst fluff och påfrestande bagateller i diskografin.

Nya albumet speglar i viss mån detta men präglas samtidigt av den härligt lekfulla mångsidighet och DIY-anda som alltid varit McCartneys adelsmärke. Det hörs redan i ”I don’t know”, som följer på en atmosfärskapande instrumental inledning. Precis som albumet i helhet är det en låt som kränger lite hit och dit, både rytmiskt och harmoniskt.

Där de låtskrivarteam som är legio i dagens internationaliserade popmusik nöjer sig med simpelt upprepade melodifigurer och en statisk rytmik finner McCartney fortfarande nöje i komplexa och oförutsägbara låtstrukturer. Klassiskt snygga melodier och ackordvändor kontrasteras mot experimentella utfärder, infantila onödigheter och den slags naivt primitiva rock’n’roll han har i sitt DNA.

Även om såväl låtar som helhet drar åt olika håll hänger albumet sånger ihop som stationer på en tåglinje. ”Happy with you” och ”Confidante” är fina lägerledsballader. ”Who cares” gör antagligen Per Gessle grön av avund medan ”Dominoes”, med underbart psykedelisk baklängesgitarr, kunde vara skriven tillsammans med den bortgångna Tom Petty. Och hur skulle jag kunna motstå robot-samban ”Back in Brazil”?

Sin vana trogen spelar han det mesta själv. Producenten Greg Kurstin och medlemmar av bandet han brukar turnéra med bidrar lite här och där men det är McCartney som är tongivande på alla plan. Han är ingen virtuos på något instrument, och ibland låter det som att han har gröt i munnen, men grejen här är att uttrycket blir personligt.

 

 

Jag är tillräckligt mycket stofil för att omhulda åsikten att Paul McCartney aldrig överträffat det han gjorde under Beatles-paraplyet. Det är det inte många som gjort. Men där många av hans generationskamrater stagnerat förmår han fortfarande konstruera och skruva ihop charmiga och berörande poplåtar.

Ett begåvat hemmabygge där musik och text organiskt sammanflätats och där mer eller mindre finurligt relationsromantiska betraktelser pusslas ihop med en from bön för fred och en genuin oro för hur världen, ”despite repeated warnings”, går mot sin undergång.

Att produktionen är rätt trubbig och att framförandet kan vara lite flåsigt och klyschigt är saker man får hacka i sig. Paul McCartney är ändå Paul McCartney. En livs levande legend värd att hylla.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180907

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: