Jeff Lynne’s ELO: Ericsson Globe, Stockholm, 12 september 2018
Electric Light Orchestra har alltid varit liktydigt med Jeff Lynne. Kompisarna i 60-talsgruppen The Move, Roy Wood och Bev Bevan, må ha varit med vid bildandet 1970 men det är Lynne som präglade och personifierade gruppen under de extremt framgångsrika åren fram till 1986 då han placerade ELO på is och tog sig an andra musikaliska uppdrag.
Sedan 2014 rullar det på igen, nu under namnet Jeff Lynne’s ELO. Konserten på Ericsson Globe är den första i Stockholm sedan 1982 men både låtlistan och Lynne är sig lika: samma hårburr och samma slags tonade pilotglasögon. Antagligen är också stora delar av publiken densamma.
Traveling Wilburys-låten ”Handle with care” var förstås inte med på 1982 års konsert. Den lika osannolika som kortlivade supergruppen som Lynne hade tillsammans med Bob Dylan, George Harrison, Tom Petty och Roy Orbison hade ju inte bildats då.
Inte heller ”When I was a boy”. Den är hämtad från 2015 års ”Alone in the universe” och är en av flera sånger som låter så mycket Beatles, läs John Lennon, att Lynne skulle kunna anklagas för plagiat.
Men det är paradoxalt nog exakt där man hittar hans särprägel: förutom The Beatles antecknar jag mer eller mindre uppenbara lån och influenser från Beach Boys, Bee Gees, Queen, Abba, Status Quo och The Searchers. Men det infernaliska är att det – förutom en bisarr likhet mellan The Moves-covern ”Do ya” (skriven av Jeff Lynne) och Velvet Undergrounds ”Sweet Jane” – ej går att peka ut specifika låtstölder.
Det är många som samlats på den färggrant ljussatta scenen: tio män och en kvinnlig stråktrio. I mitten Jeff Lynne själv, orörlig men med olika gitarrer för varje låt. Han sjunger med sin karaktäristiskt ljusa stämma men har knappt något att säga till sin stora publik, annat än att det känns bra att vara tillbaka i Stockholm. Han överlåter till och med bandpresentationen till sin kapellmästare.
Man behöver inte vara ett utpräglat ELO-fan för att känna sig hemma med musiken. Det här är ju låtar som varit svåra att undvika och Lynne gör absolut inga avsteg från originalen. Att musiken är stabbig som en brittisk köttpaj och att känsligheten i framförandet är att jämföra med en ångvälts framfart kompenseras av attraktionskraften i de infallsrika melodierna.
Inget känns som utfyllnad och inget känns daterat. Det är som att tidens tand inte rått på Lynnes stabila popsnickeri. Vilket i just det här fallet betyder sånger som varken räds det sentimentala eller banala och som skamlöst pendlar mellan melankolisk romantik och pompöst rock’n’rolligt drag.
Men mycket till konsertupplevelse är det inte. Jeff Lynne och hans mycket välrepeterade musiker gör sitt jobb oklanderligt men utan spontanitet. Det låter bra men närvarokänslan är noll.
©Dan Backman (rec publ i SvD 180914)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera