Tyra Kleen: Thielska Galleriet, Stockholm, 2018
Det finns linjer att dra mellan Tyra Kleen (1874-1951) och Hilma af Klint (1862-1944). Båda var solitärer i en konstnärsvärld dominerad av män, båda drogs till teosofi och spiritism, båda ville hålla sina verk hemliga för världen efter bortgången.
Tyra Kleen testamenterade hela sin kvarlåtenskap – inklusive brev, dagböcker, räkenskaper och villan på Lidingö – till Riddarhuset, med villkoret att hela härligheten skulle låsas in under 50 år.
Hilma af Klint testamenterade sina målningar till brorsonen Erik af Klint med förbehållet att de ej fick visas förrän tjugo år efter sitt frånfälle. Det dröjde ytterligare 22 år men idag åtnjuter hon, som vi alla vet, en globalt upphöjd status som pionjär inom den abstrakta och andliga konsten.
Den mer världstillvända, vittberesta och mångsysslande konstnären Tyra Kleen är fortfarande en doldis. 2015 var hon med på Waldemarsuddes utställning ”Symbolism och dekadens” och året efter visades hon tillsammans med generationskamraten Elsa Danson Wåghals på Östergötlands Museum i Linköping.
Nu är det Thielska Galleriets tur att presentera ett urval av hennes måleri och grafik, som sedan 2012 återfinns på Valinge Herrgård, där hon växte upp.
Tyra Kleen rör sig över ett brett konstnärligt fält, men det är främst symbolismens idealistiska inriktning på myter, drifter och inre världar hon kommit att förknippas med. Det är också de verken som är allra bäst och mest egensinniga.
Hon är bättre som tecknare än målare och gör under sina tio år i Rom, 1898-1908, fantastiska litografier. Härligt överspända, erotiskt laddade och elegant jugendslingriga bilder där mytologi, saga och dröm förenas på ett egenartat sätt.
I samma rum som litografierna finns två små akvareller som hoppar ut. Båda från 1915 och lika märkligt visionära i sitt sakliga illustrerande av teosofiskt tankegods som Hilma af Klints målningar. Såväl litografierna som akvarellerna känns märkligt moderna, som om de gjorts av en ung bakåtblickande konstnär idag.
På Thielska hittas också porträtt, restauranginteriörer och, inte minst, akvareller med motiv från Bali och Java. Kleen ägnade många år åt att dokumentera dans, teater och skuggspel, som kom att publiceras i bokform. Dekorativt sakliga illustrationer, möjligen av mer etnografiskt än konstnärligt intresse.
Ju mer man tränger in i konstnärsskapet desto mer fascinerande blir det. Den ekonomiskt oberoende Tyra Kleen reser jorden runt, har ett kosmopolitiskt nätverk och ställer ut i alla möjliga städer. Samtidigt är hon ofattbart produktiv: målar, tecknar, illustrerar, fotograferar, gör grafik, skriver artiklar och böcker. Hon är en emanciperad superkvinna utan man och barn, berömd och uppburen på sin tid med många utställningar, men bortglömd och utskriven ur konsthistorien efter sin död.
Det är inte bara Tyra Kleen i Thielskas små rum. Här visas också en tredelad utställning med Annica Karlsson Rixon och Diana Agunbiade-Kolawole på temat kvinnlig nakenakt.
Karlsson Rixon medverkar med en serie fotografiska självporträtt där konstnärskollegan Mario Fjell akrobatiskt slingrar sig kring hennes stabilt stående kropp. Nakenakten förvandlad till en slags queer koreografi.
Agunbiade-Kolawole applicerar fotovätskor direkt på kroppen, som ett performance, och gör avtryck på svartvitt fotografiskt papper. Det ser ut som något av Yves Klein men konstnären har andra ambitioner: att skapa ”ärliga porträtt”.
Karlsson Rixon har också botaniserat bland alla de Zorn-etsningar som ingår i Ernest Thiels konstsamling och pekar på alternativa sätt att se på nakenheten. Mer lesbisk gemenskap än manlig blick.
Jag har egentligen inga problem med de här tidstypiskt normkritiska undersökningarna av den nakna kroppen, men hade hellre sett att museichefen Patrik Steorn upplåtit samtliga rum till Tyra Kleen. Det finns ju mycket mer att visa och konstnärsskapet är intressant ur en mängd aspekter. Blir det Nationalmuseum som gör den definitiva Tyra Kleen-genomgången?
©Dan Backman Rec publ i SvD 180701
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera