kritik sedan 1993

John Coltrane: Both directions at once: The lost album (Impulse!/Universal, 2018)

John Coltranes kvartett med McCoy Tyner, Jimmy Garrison och Elvin Jones omnämns i jazzhistorien som hans ”klassiska kvartett”. Det var just precis den kvartetten som 9 december 1964 spelade in ”A love supreme”, Coltranes mest centrala album, tillika ett av jazzens mest ikoniska.

När nu en försvunnen kvartett-inspelning från 1963 dykt upp och getts ut är det alltså en stor och viktig händelse. Men att, som skivbolaget gör, kalla det för ”jazzmusikens heliga Graal” är förstås att gå alldeles för långt. Det rör sig ju om en inspelning som legat glömd hemma hos Coltranes första fru utan att någon brytt sig.

Den rastlösa Coltrane spelade in mycket, en del med avsikt att det skulle ges ut, en del för att testa nya idéer. Vad som var avsikten med just den här sessionen, 6 april i Rudy van Gelders studio i New Jersey, är oklart. Gruppen var mitt uppe i ett två veckor långt gästspel på jazzklubben Birdland i New York och dagen efter var bokad för en session med sångaren Johnny Hartman, utgiven under namnet ”John Coltrane and Johnny Hartman” och även det en ikonisk jazzrelease.

Trots att inspelningarna är gjorda med bara några timmars mellanrum är det nästan som att höra två olika kvartetter. Standardmaterialet på ”John Coltrane and Johnny Hartman”, och sångarens coolt sammetslena röst, kräver den sorts tillbakalutade rökiga attityd som levereras medan ”Both directions at once” präglas av en prövande framåtriktad energi.

Coltrane har inte riktigt lämnat hardbop-stilen för den mer modala inriktningen men man hör, som alltid, hur han söker sig fram och testar alla idéer som dyker upp.

Två av spåren har inte ens något namn och ett annat är knappast att beteckna som en låt utan mer som en jammad ”slow blues”. Den är inte så himla kul att lyssna på, även om musikerna får upp lite flås mot slutet. Coltrane spelar så där skenbart slarvigt och fult, som han var så bra på, men drygt 11 planlösa minuter med ett oinspirerat pianosolo av McCoy Tyner och en rytmsektion som just då verkar tänka på något annat är rätt tålamodsprövande.

Då är det desto roligare att lyssna på ”Untitled original 11383” och ”Untitled original 11386”. Trane håller sig till sopransaxen i båda spåren, ett orientaliskt klingande instrument han gav en varmt mystisk klang i närheten av ormtjusarens skalmeja. Inte alls så spetsig och hård som Wayne Shorter och många andra.

De obetitlade låtarna är pigga och fartiga med roligt snitslade meloditeman, snyggt harmoniserat av pianot och pådrivet av den exemplariska rytmsektionen.

Tolkningen av ”Vilia”, ”Viljasången” ur Franz Lehárs ”Glada Änkan”, är också en svängig pärla. Här sätter musikerna, med Trane på tenor, fart på den ganska såsiga operettklassikern och tänjer och bänder ut den utan att tappa fokus.

Lägger vi till ”Nature boy”, framförd i en fint komprimerad tolkning, och den sedemera ofta framförda ”Impressions” får vi ett album som kanske inte är så monumentalt viktigt som det påstås vara men som abslut har sin plats i den tunga Coltrane-diskografin.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180601

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: