kritik sedan 1993

Kamasi Washington: Heaven and earth (Young Turks/Playground, 2018)

Kamasi Washington fejkar inte jazzen. Det kan vara på sin plats att poängtera det. Den tenorsaxofonblåsande amerikanen – som kommer till Way Out West i augusti – har ju nått så långt utanför jazzreservatet att man skulle kunna bli misstänksam.

Men nej, det sjätte albumet (och då räknar jag in de tre första som Kamasi Washington gav ut på egen hand) tar ytterligare några spadtag ner i 60-talets modala jazz. Den som både var andligt sökande och politiskt radikal och profilerades av expressiva tenorister som John Coltrane, Pharoah Sanders och Gato Barbieri.

Kamasi Washington är ingen stigfinnare och nyskapare som dessa men förvaltar och uppdaterar traditionen på ett mycket bra sätt. Det mest särpräglade draget är det flitiga användandet av en kör, det är sällan förekommande i jazzen. Den ordlösa kören accentuerar det symfoniskt storvulna i den mycket amerikanska jazzen och betonar allvaret tillsammans med den orkester (stråkar och blås) som dyker upp mest hela tiden.

 

 

”Heaven and earth” är ett till största delen instrumentalt album men här finns några fina spår där jazzen parar sig med 70-talets soul. Det gäller i viss mån öppningen, ”Fists of fury”, hämtad från en ”Kung Fu”-rulle med Bruce Lee från 1972. Det är albumets mest lättillgängliga spår och skulle lätt kunna vridas om i riktning mot hiphop. Kamasi Washington tillhör ju kompisgänget kring Kendrick Lamar men håller, ännu så länge, sin musik fri från rappare. Istället har det blivit en latinfärgad svängfest med sångarna Patrice Quinn och Dwight Trible och en text om hur händer som används för vänskap kan förvandlas till ilsket och trotsigt uppsträckta nävar. Den klassiska symbolen för att markera motstånd.

En annan låt med sång att lyfta fram är ”Testify”, ett mjukt Stevie Wonder-groovigt spår med snyggt funkig clavinet. Brandon Colemans vocoder-sång på ”Vi lua vi sol” är också värt att uppmärksamma.

Nog är Kamasi Washington en kompetent och attraktiv tenorist men storheten ligger i låtskrivandet, arrangerandet och det visionära förvaltandet av en tradition. Framför allt är han en stark bandledare med förmåga att omge sig med ypperliga musiker. Det finns inga tveksamheter, alla har sin givna roll i ett kollektivt utspel som är smooth och laidback men strävar mot extasens befrielse.

Precis som ”The Epic” så hade ”Heaven and earth” (med en sammanlagd speltid på knappt 140 minuter) kunnat trimmas till ett mer fokuserat och slagkraftigt album, som ”Harmony of difference”.

Den som investerar i den lyxiga vinylupplagan får dessutom ett gömt bonusalbum att sprätta fram. Det är mer av samma vara men innehåller överraskande covers på pop- och soulklassikerna ”Will you love me tomorrow” och ”Ooh Child”. Den förra jazzifieras på ett sätt som inte riktigt tar tillvara på den fantastiska melodin medan den senare är härligt mystiskt groovefunkig.

Här återfinns också den förjusande cooljazziga ”My family”, med ett trevande men mycket fint tenorsolo av pappa Rickey Washington. Den hade man ju inte velat vara utan.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180622

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: