Bruno Knutman: Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 2018
Bruno Knutman (1930-2017) kan kallas för en konstnärernas konstnär. Med det brukar menas en högt aktad konstnär som utövat stor påverkan på kollegor, inte bara ur den egna generationen, men som inte riktigt etablerats hos den konstintresserade allmänheten. Dick Bengtsson var länge en sådan konstnär, innan hans konst började visas på stora retrospektiver och nådde långt utanför kretsen av specialintresserade.
Lundakonstnären gick bort i augusti förra året och den utställning som nu visas på Galleri Magnus Karlsson är alltså postum. Han har ställt ut där en gång tidigare och de tavlor som nu hängts upp är de som han jobbade med inför sin andra utställning. De ser ut att vara färdiga, men helt säker kan man inte vara.
Det är, som alltid, en sällsam värld i dova toner som gestaltas. Skev och torr och liksom stelnat drömsk, ibland lite som Giorgio de Chiricos egensinniga surrealism där livet blivit till en teateruppsättning med kulisser som markerar djupet. I några av de sista målningarna kan jag skönja ett släktskap också med Rita Lundqvists gåtfulla barn i tysta, abstraherade landskap. Fast Lundqvist är förstås mycket strängare och mer asketiskt minimalistisk.
Jag associerar Knutmans konst med nervigt förtätade tuschteckningar med väldigt många streck och målningar av människor – barn, unga, vuxna, åldringar – med snablar. Inspirationen till dessa fick han från sagan om krokodilen som slet i elefantens näsa så att den blev en snabel. På Fredsgatan visas inga teckningar men en pojke med en tunn snabel hittar jag, ”Den sista timmen”, målad 2016.
Målningen är representativ i all sin komplicerade gåtfullhet. En kvinna med en gloria och en pojke med snabel (hennes son?), som kan vara en navelsträng, framför en grön vulkan. Till vänster en brun husfasad och ett torrt träd med några få blad. Det finns en rörelse i bilden från den vänstra nedre delen av målningen (en palett?) till rökmolnet som strävar uppåt i det högra hörnet. Ett fotografi från det egna familjealbumet kan ha varit förlaga men Knutman har adderat en vulkan. Den borde uppfattas som ett hot men ser rätt beskedlig ut.
Kvinnan med glorian, grå och tung, återkommer på två andra målningar. På en saknas både gloria och träd. Utan pojken ser hon väldigt ensam och sorgsen ut.
Utställningen utgör en fin avslutning på ett egenartat och konsekvent svårfångat konstnärsskap. Flera av målningarna står sig bra i jämförelse med hans bästa, några av dem förenade av en utsikt mot en väg som slingrar sig bort mellan vad som ser ut som jättestora cypresser.
”Målaren och hans modell” är i all sin skenbara enkelhet alldeles underbar. ”Evig kärlek”, en avbildad skulptur, har drag av Ola Billgrens romantiska sida. ”Ovädersmoln” är som en dramatisk stillbild ur de där 40-talsfilmerna som SVT visar på eftermiddagar. ”Lejonkramen” som en charmig barnboksillustration i brunt för vuxna.
Det finns också några mycket fina målningar som endast går att se i den fina katalog som publicerats till utställningen.
Allt är inte lika poetiskt förtätat. Diptykerna ”Mellan himmel och jord” och ”Invasionskust” pekar möjligen framåt men är stumma i sin alltför långt gångna stilisering. I den förstnämnda diptyken, och den målning som gett namn åt utställningen, anknyter han till den fascination för rymden som hela tiden funnits som en underström i konstnärsskapet.
Det har också funnits ett drag av popkonst hos Knutman, mest på 60-talet då serietidningsestetiken inspirerade många konstnärer. Av det finns inte mycket kvar.
På tal om det jag inledningsvis skrev om Bruno Knutman som en konstnärernas konstnär: längst in i galleriet visas en fin liten bonus, ”Till Bruno”, där några av de konstnärer som brukar ställa ut hos Magnus Karlsson gjort verk som står i dialog med Bruno Knutmans konst. Av dessa är det Mamma Andersson och Jockum Nordström som står närmast sin avlidna kollega. Särskilt Jockum som ibland ser ut att ha klippt ut figurer och former ur Knutman-målningar.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180615
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera