kritik sedan 1993

Magic Spirits Quartet: Fasching, Stockholm, 2 juni 2018

Det är bara andra spelningen – debuten skedde i Bergen kvällen innan – men Magic Spirits Quartet låter redan som en mycket solid enhet. Från första stund jobbar den svensk-dansk-marockanska kvartetten upp ett ösigt tryck i stil med John Coltranes klassiska kvartett med McCoy Tyner, Jimmy Garrison och Elvin Jones.

Det här är någonting helt annat förstås, det finns ju ingen saxofon och kontrabas, men Jesper Nordenström lägger ackorden på det där breda sättet som McCoy Tyner gjorde och Stefan Pasborg attackerar det lilla trumsetet lika kraftfullt svängigt som Elvin Jones.

 

 

Kvartetten föddes ur ett musikaliskt möte mellan Stefan Pasborg, Goran Kajfeš och Majid Bekkas i Marocko. Bekkas har gästspelat med ett av Kajfeš andra band, Subtropic Arkestra, men här utgör hans spel på guimbre, en afrikansk luta, själva fundamentet för den helt igenom lyckade fusion av gnawa och jazz som är kvartettens profil.

Den som följt Kajfeš via Oddjob, Subtropic Arkestra, Tropiques, och projekt under eget namn, känner igen sig. Men bortsett från en underbar utflykt i exoticans mystiska natur är det mer renodlat repetetivt och rytmiskt rakt på sak. Det är kanske ingen tillfällighet att låtarna avslutas ovanligt kärnfullt för att vara på Fasching, som vore det ett rockband vi applåderade.

Det är en utpräglat kollektiv musik, cirklande kring Bekkas tresträngade och med intarsia utsmyckade guimbre. Kajfeš spelar på sitt karaktäristiska sätt mellan Miles Davis och Don Cherry och får trumpetens skarpa klang att bli till utropstecken i det virvlande groovet. Vid ett tillfälle manipulerar han trumpetljudet till en barytonsax, vilket får musiken att för en liten stund låta som Subtropic Arkestra. Ibland förstärker han beatet med tamburin och congas. Det är helt i sin ordning.

Jesper Nordenström pendlar mellan flygeln, vocodern och orgeln. Den sistnämnda, en fin gammal sliten Crumar, trakterar han med lika mycket dragande i reglagen, skruvande på effektboxen och trampande på wahwah-pedalen som han använder sig av själva klaviaturen. Med mycket gott resultat, måste tilläggas.

 

 

Den danska trumslagaren, Stefan Pasborg, slår aldrig någonsin ett rakt beat. Det är ju inte riktigt grejen här. Istället driver han allting obönhörligt framåt med all den polyrytmik som krävs. Ibland slår han på små metallplattor så att det låter som en afrikansk xylofon. När han i en låt kombinerar det med Bekkas tumpiano blir det alldeles skimrande.

Och så har vi Majid Bekkas. En som det verkar lågmäld personlighet, men musikaliskt sett stadig som en klippa. När han öppnar munnen och sjunger är det med en auktoritet och tajming som flödar helt naturligt. Som om han inte ansträngde sig alls.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180604

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: