kritik sedan 1993

Ghost: Prequelle (Reaktor/Universal, 2018)

När Ghost släppte sin debut ”Opus Eponymous” för åtta år sedan var gruppen omgärdad av en attraktiv mystik. Det var ju inte så spännande att de kom från Linköping men Papa Emeritus och de ”namnlösa gastarna” såg rätt läskiga ut. Inte som Watain eller Behemoth, men ändå.

Sedan dess har gruppen blivit en barntillåten världsattraktion och Tobias Forge – som hela tiden varit de olika Papa Emeritus-figurer som frontat gruppen – stämd av musikerna bakom honom för uteblivna intäkter.

Lagom till det fjärde albumet, ”Prequelle”, har Papa Emeritus III fått sparken och ersatts av Tobias Forges nya identitet, Cardinal Copia. De ”namnlösa gastarna”, de som stämt Forge, har också bytts ut. Fast det hörs inte: ”Prequelle” låter till stora delar som de föregående albumen, fast bättre och större. Vi återkommer till det.

Vi det här laget vet vi alla att Ghost är precis lika oseriösa som Kiss, Alice Cooper, King Diamond och, som en mindre hårdrockig men lika stajlad referens, The Hives.

Tobias Forge fortsätter att utveckla den av katolicism färgade och till vissa delar blasfemiska och satanistiska Ghost-myten. Det är jönsigt, javisst, men rätt kul, som i de tre Youtube-filmer som visar Papa Emeritus avgång och Cardinal Copias tillträde.

När det stora skivbolaget skriver att Ghost tidigare ”behandlat teman” som undergång, inkvisition och girighet och nu ”tar avstamp i pestens tid, apokalypsen och medeltiden” är det alltså inte helt lätt att ta det på så blodigt allvar. Jodå, Tobias Forge vill kanske säga något men mest av allt handlar det om underhållning.

Och visst är det underhållande. Och visst låter det bra. Tom Dalgetys produktion är snyggt polerad, poppig men med bett i gurorna och tyngd i trummorna, och Forge har skrivit några av sina bästa låtar. Salem Al Fakir och Vincent Pontare har hjälpt till med ”Dance macabre” och ”Life eternal”, den sistnämnda om det möjligen tvivelaktiga nöjet med evigt liv. Al Fakir och Pontare accentuerar den pop och AOR som utgör glasyren på Ghost-kakan och får ”Dance macabre” att ligga någonstans mellan Toto och Bon Jovi. Inte mig emot.

Själva fundamentet måste ändå sägas vara den gamla rifftunga hårdrocken från 70-talet. Det mycket hittiga öppningspåret ”Rats”, om pestens tid, ekar således starkt av band som Black Sabbath och Deep Purple.

Salem Al Fakir bidrar med klaviaturer, vet inte om det är han som fått fram de snygga orgel- och mellotronljuden men tror mig höra när han spelar piano. Vi som älskar gitarrer i stämmor får vårt lystmäte, här finns mycket av den varan. Samma sak med influenserna från den progressiva rocken, hör bara hur den instrumentala ”Helvetesfönster” adderar tema till tema på ett för progrocken så typiskt symfoniskt sätt.

 

 

Sammantaget är ”Prequelle” Ghosts hittills bästa album. Pompöst, jönsigt och med alla möjliga lån, men mycket välgjort och övertygande i alla led.

Den som investerar i vinylupplagan får dessutom ett snyggt omslag med detaljrika målningar gjorda av den polska konstnären Zbiniew M. Bielak. Stereotypt hårdrockiga förvisso men ovanligt välgjorda.

©Dan Backman Rec publ i SvD 180601

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: