Hokusai: Millesgården/Jacob Hashimoto: Galerie Forsblom/Siri Berg: Bonniers Konsthall, Stockholm, 2018
Tintin kom aldrig till Japan. Tänker på det när jag ser Katsushika Hokusais ikoniska svit ”Trettiosex vyer av berget Fuji” (egentligen 46 till antalet) på Millesgården.
Tintins skapare Hergé var, som så många andra, inspirerad av den konturskarpa detaljrikedomen både hos Hokusai och Hiroshige, det vet man. En direkt referens hittar vi i ”Faraos cigarrer” när Tintin och Milou möts av en jättevåg som tornar upp sig precis som den på Hokusais ”Under vågen utanför Kanagawa”.
Bilden av vågen är den mest kända i Fuji-sviten, tillika en av världens mest spridda. På Millesgårdens uställning, som endast pågår två veckor, är träsnitten nygjorda: tryckta med nya färger på nyskurna stockar. Inte mycket att säga om det, det var väl så här det såg ut när Hokusai tryckte dem i början av 1830-talet. Med starka färger och tydliga konturer är det bilder att gapande beundra: ett stiliserat poetiskt reportage från ett strävsamt japanskt vardagsliv i närheten av berget Fuji.
Här finns också en mängd fristående träsnitt, svartvita bokillustrationer och fyra blad inköpta av Carl Milles, som nu för första gången visas upp. Alltsammans är förstås fantastiskt men, ärligt talat, många av de små detaljrika bilderna gör sig egentligen bättre i en bok.
Så är det inte med Jacob Hashimotos verk. De är förvisso anslående dekorativa och läckra i reproducerad form men de kommer ändå bäst till sin rätt i en utställningssal. Det är då som skiktningen, djupverkan och pilligheten i de sköra verken når sin fulla potential.
På Forsblom visar den amerikanska konstnären två platsspecifika installationer och en stor mängd svårklassificerade verk som varken är mobiler, skulpturer eller målningar men som kan uppfattas som allt detta.
Av efternamnet förstår man att Hashimoto har kopplingar till den japanska kulturen, och det är också något som syns tydligt i hans estetik. Med färg, papper, bambu, trådar och andra mer syntetiska material skapar konstnären och hans assistenter mångfacetterade abstrakta konstverk som kan upplevas både framifrån och från sidan. Eller underifrån, som den stora platsspecifika installationen ”The dark is not yet to worry about”.
Han är dock bäst i de mindre verken, också de med associationsrika titlar och med en estetik som ser ut att vara hämtad från kimonos, japansk grafisk formgivning och produktdesign med rena klara färger. Visst är det dekorativt fluff, men det är svårt att inte gilla det och häpna över det omsorgsfulla och tidsödande hantverket.
Problemet med allt detta läckra är att det bjuds lite för många sötsaker på en och samma gång. Ett enda rum hade varit fantastiskt, ytterligare fyra rum blir något av en överdos.
Siri Berg jobbar också med ett dekorativt uttryck. Inte myllrande som hos Hokusai och Hashimoto, här är det istället stramt monokromt i en både minimalistisk och konstruktivistisk anda.
Konstnären är född i Stockholm 1921 men bosatt i New York sedan 1939 där hon jämsides konstnärsskapet undervisat i färglära på Parsons School Of Design i 30 år. Trots att hon ställt ut över hela världen är hon en doldis.
Utställningen på Bonniers Konsthall är liten (alltför liten) men rymmer ändå målningar som drar åt olika håll. Det går att ytligt referera till Barbro Östhlin, också en svenska verksam i New York, och Hilma af Klint, men mer till en färgteoretiker som Josef Albers. Det handlar ju om färg, monokrom eller med nyanser och graderingar.
I urvalet av målningar som visas på Bonniers Konsthall är cirkeln återkommande. Hel eller uppdelad. I den centralt placerade ”Bottom circle”, från 1970, uppnår hon med små medel en mångfacetterad dynamik. Det är som en balansakt där de olika formelementen är föränderliga och bildplanen tycks byta plats.
Också detta är verk som bör upplevas på plats då underlagets materialitet så tydligt ingår i verkens uttryck.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180531
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera