kritik sedan 1993

Kit Downes: Obsidian (ECM/Naxos, 2017)

Den brittiska jazzpianisten Kit Downes är verksam i många olika konstellationer, egna och andras, och med olika typer av jazz. Från det traditionella till det progjazzigt spräckiga.

Musiken på denna solodebut för ECM är något av en återkomst till ett ursprung: som ung sjöng Downes i kyrkokörer och tog orgellektioner. På ”Obsidian” undersöker och spelar han på tre olika piporglar i tre olika brittiska kyrkor. En liten, en medelstor och en rejält stor.

Det är svårt att spela jazz i traditionell mening på en piporgel så musiken blir därefter: atmosfäriskt eftertänksam och mer uppbyggd kring texturer och materialiteter än sväng och musikaliskt fasta strukturer. När Tom Challengers tenorsaxofon kommer in i kyrkorummet låter det förvisso mer jazz men det blir bara en störande faktor, ungefär som om någon kommer in på en gudstjänst och stör den sakrala stämningen.

Downes behöver ingen hjälp, det räcker gott med hans innovativa och känsliga sätt att undersöka de olika piporglarnas klang och mekanik. Ibland låter det som kyrkomusikens koraler, ibland som konstmusik. Det går också att referera till Terry Riley och David Sinclair i gamla progrocktrion Egg. Eller, som han själv gör, Olivier Messiaen. Sammantaget blir det en mycket fin ECM-platta.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 1/2018

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: