Kit Downes: Obsidian (ECM/Naxos, 2017)
Den brittiska jazzpianisten Kit Downes är verksam i många olika konstellationer, egna och andras, och med olika typer av jazz. Från det traditionella till det progjazzigt spräckiga.
Musiken på denna solodebut för ECM är något av en återkomst till ett ursprung: som ung sjöng Downes i kyrkokörer och tog orgellektioner. På ”Obsidian” undersöker och spelar han på tre olika piporglar i tre olika brittiska kyrkor. En liten, en medelstor och en rejält stor.
Det är svårt att spela jazz i traditionell mening på en piporgel så musiken blir därefter: atmosfäriskt eftertänksam och mer uppbyggd kring texturer och materialiteter än sväng och musikaliskt fasta strukturer. När Tom Challengers tenorsaxofon kommer in i kyrkorummet låter det förvisso mer jazz men det blir bara en störande faktor, ungefär som om någon kommer in på en gudstjänst och stör den sakrala stämningen.
Downes behöver ingen hjälp, det räcker gott med hans innovativa och känsliga sätt att undersöka de olika piporglarnas klang och mekanik. Ibland låter det som kyrkomusikens koraler, ibland som konstmusik. Det går också att referera till Terry Riley och David Sinclair i gamla progrocktrion Egg. Eller, som han själv gör, Olivier Messiaen. Sammantaget blir det en mycket fin ECM-platta.
©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 1/2018
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera