Sigrid Hjertén: Waldemarsudde, Stockholm, 2018
Det är omöjligt att skriva om Sigrid Hjertén utan att nämna Isaac Grünewald. Som ett av det tidiga 1900-talets mest kända konstnärspar var de omtalade och omsusade och ständigt jämförda med varandra. Till en början med Sigrid stående i skuggan av Isaac, med tiden med en ändrad rollfördelning. Paret har skildrats både på film, Anders Wahlgrens ”Sigrid & Isaac” från 2005, och på teater, Marianne Goldmanns ”Jag ska bli nummer ett!” på Kulturhuset Stadsteatern förra året.
När det gäller konsten är det sedan länge Sigrid Hjertén som brukar lyftas fram när den tidiga svenska modernismen kommer på tal, inte Isaac Grünewald och Leander Engström. De tre ruskade om det provinsiella svenska konstlivet ordentligt när de 1908 ställde ut på Liljevalchs. En utställning som 100 år senare, 2008, gjordes om av Anders Wahlgren på samma plats och bidrog till det förnyade intresset för Sigrid Hjertén.
När Prins Eugens Waldemarsudde nu visar en retrospektiv, tio år senare, är det Görel Cavalli-Björkman som satt samman den. Som författare till den monografi som kom förra året, ”Kvinna i avantgardet: Sigrid Hjertén – liv och verk”, har hon kompetensen och har orkestrerat en bred och konventionellt kronologisk presentation som täcker in konstnärsskapet från de kända banbrytande målningarna på 10-talet till det mer sällan visade, men mycket fina, måleriet på 30-talet.
Isaac Grünewald finns med på ett hörn med några målningar – fast då som ett jämförelseobjekt, de båda målade ofta samma motiv – likaså den ofta avporträtterade sonen Iván. Som barn till två hyllade målare hade han inte lätt att hitta fram till en egen väg och få nåd inför kritiken. Det gick så långt att han reducerade paletten till svart och vitt, lite senare med inslag av blått. Det lilla urval som visas på Waldemarsudde påvisar ett konstnärsskap som aldrig riktigt lyfte men som, även om det inte kan mäta sig med föräldrarnas, har odiskutabla kvaliteter.
Som utställningstiteln ”En mästerlig kolorist” anger är det målaren Sigrid Hjertén som visas upp. Inte hustrun eller patienten. Lika omskrivet som det delvis turbulenta äktenskapet är ju den psykiska ohälsa hon drabbades av och som innebar flera sjukhusvistelser på 30-talet.
10-talets målningar av mondäna kollegor, stadsliv och sonen Iván – med den kända och ofta reproducerade ateljéinteriören från 1916 i centrum – är måhända de mest kända. Men hur dekorativa, färgrika och spänstiga de än är så hittas utställningens mest spännande del längst in, i rummet där 30-talets måleri samlats.
Motiven är delvis samma men måleriet har kommit in i en ny fas. Nu finns det en orolig kraft i vyerna över Stadsgårdens kajer och fartyg. Lyftkranarna har blivit större, intensivt röda och har flyttat fram till förgrunden. Det är som att hon ser på världen med en annan, mer djärv, blick efter tiden på Konradsbergs sjukhus.
I de sista bilderna, från 1935 fram till att hon slutar måla 1938, kommer det in en nervös energi i själva penselföringen. Det är nästan som en slags pointilism, fast med snabba diagonala och lite van goghska streck istället för prickar. Koloriten har dragits upp och färgtemperaturen är varmare än på de tidiga målningarna. Måleriet pekar tydligt framåt och man kan undra hur det skulle komma att utvecklas om hon hade fått fortsätta utforskandet.
Det är en ambitiös och genomarbetad utställning som kommer dra en stor publik till Waldemarsudde. Konstnärsskapet visas upp i hela sin bredd men den kronologiska och sedvanligt täta hängningen saknar dynamik och får höjdpunkterna att till viss del försvinna i mängden.
Jag önskar ingen akademisk dekonstruktion eller sökt problematisering av bilderna men funderar lite på hur de skulle tett sig högst upp i slottet, i Prins Eugens vita och ljusa ateljé. Den ”mästerliga kolorist” som Görel Cavalli-Björkman och gänget på udden vill visa upp skulle kanske komma ännu bättre till sin rätt med en mer spatiös hängning. Den kanske inte ens skulle behöva vara kronologisk.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180222
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera