César: Centre Pompidou, Paris, 2018
Den amerikanska popkonsten är ofta visad i Sverige. Moderna Museet profilerade sig internationellt med denna konstriktning både på 60- och 70-talet och innehar en betydande samling popkonst. Vi har inte sett lika mycket av den franska motsvarigheten, undantaget Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle som genom utställningen ”Hon” och skulpturgruppen ”Paradiset” blivit lika synonyma med Moderna Museet som Rauschenbergs get.
Den franska popkonsten, som konstkritikern Pierre Restany döpte till ”noveau réalisme”, skiljer sig lite från den amerikanska. Konstnärerna som ingick i gruppen speglade sin tid men var inte lika inriktade på populärkulturen som jänkarna. De hade också ett lite råare och expressivare uttryck i sin konst.
I Frankrike är nyrealisterna förstås omhuldade och ofta visade på omfattande retrospektiver. Jag såg Martial Raysse för några år sedan på Centre Pompidou och just nu visas där en stor retrospektiv över en annan nyrealist, skulptören César (1921-1998).
Det är en – låt oss konstatera det direkt – underbar utställning. En konventionell men väldigt snyggt kurerad retrospektiv över ett under femtio år radikalt, framgångsrikt och, ända till slutet, relevant och vitalt konstnärsskap.
Med på utställningen finns konstnärens allra sista verk, ”Suite Milanaise”, en skulpturgrupp bestående av sex omformade Fiat Marea-bilar. En ganska tråkig Fiat som krossats och pressats ihop till läckert bemålade rektangulära monokroma block som i sin mättat färgglada glansighet ser ut som cellofan-prassligt omslagspapper. Stående direkt på golvet tangerar de popkonst, minimalism och processkonst samtidigt som de ofrånkomligen kommenterar bilismen och dess miljöproblem.
César (efternamnet Baldaccini använde han aldrig) började pressa ihop bilar i början av 60-talet. Eller rättare sagt, drog nytta av den teknik som bilskrotfirmorna använde sig av. Förloppet gick inte att att detaljstyra men genom att kombinera två eller flera bilvrak kunde César påverka formen och färgen. Med på utställningen finns förstås också tidiga exempel på dessa lika brutala som delikata skulpturer, av konstnären kallade ”kompressioner”. De utövar en närmast barnslig lockelse: vem tycker inte att det är kul med demolerade och sammanpressade bilar?
César jobbade alltid seriellt. Lika signifikativa som ”kompressionerna” av små och stora objekt är de serier med verk som han karaktäriserat som ”kontrollerad” eller ”dirigerad” expansion. Här handlar det om motsatsen: formlösa objekt som flutit ut och stelnat. Det är som yin (expansion) och yang (kontraktion) i en konstnärlig gestaltning.
Verken i denna serie, som César också jobbade med under hela sin karriär, är sensuellt lustfyllda och kan referera till grädde, puddingar och såser, lika väl som tjock färg, lera och lava. Med konstnärens bearbetningar – som kan vara att måla och polera skulpturerna – förhöjs den delvis slumpartade formen till ett genomarbetat konstverk.
En tredje serie skulpturala verk utgörs av uppförstorade avgjutningar av kroppsdelar. Konstnärens egen tumme i kolossalformat möter besökaren redan på piazzan framför Centre Pompidou. Den tillhör Césars mer emblematiska verk. Inne i det stora utställningsrummet, utan särskiljande väggar, finns såväl fler tummar som bröst tillhörande dansare från ”Crazy Horse Saloon”. Det hela är förstås väldigt sextiotalistiskt, särskilt med tanke på att César helst hade velat göra avgjutningar av bröst tillhörande filmikonerna Birgitte Bardot eller Jane Fonda.
De tidigare verken, från femtiotalet, har inte stått emot tidens tand lika bra som de nyrealistiska. Det är när César släpper det mer eller mindre naturalistiska han blir riktigt intressant och nyskapande. Djuren, insekterna och människorna gestaltade i svetsat järn har förvisso både formmässiga och poetiskt lekfulla kvaliteter men det är för sina senare verk som fransmannen blivit inflytelserik och skrivit in sig i konsthistorien.
©Dan Backman Rec publ i SvD 180121
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera