kritik sedan 1993

Neil Young Archives

Neil Young har alltid nya projekt på gång. Må det röra sig om konverteringar av bensinslukande raggarbilar till gröna hybrider, kamp mot genmanipulerad mat eller bara något så enkelt som ännu ett nytt album. Få är lika bra på att hålla lågan brinnande och det egna varumärket aktuellt.

Ett sedan länge pågående projekt är att dokumentera och systematisera den egna musikkarriären. Allt samlat i det härligt dammiga och överbelamrade Neil Young Archive, förkortat NYA.

 

 

För oss som följt den 72 år unga hippierockmannnen genom åren är det tydligt att såväl hans musikaliska gärning som sättet att organisera arkivet och visa upp det för världen styrs av spontanitet och lust snarare än rationella principer.

Det är som med Bob Dylan, det är svårt att hänga med i alla svängar. Visst kan det vara frustrerande, men mest är det ett nöje och en ynnest att i realtid få följa de här oförutsägbara originalen på deras respektive livsresa.

Arkivets första stora fysiska manifestation var ”Neil Young Archives Vol. 1”. En box, utgiven 2009, som via en omfångsrik klippbok och tio skivor dokumenterar åren 1963 till 1972. Någon volym 2 har inte kommit, istället har arkivet digitaliserats och från och med 1 december blivit tillgängligt på webben. Till att börja med gratis, efter ett halvår mot en ännu inte bestämd prenumerationsavgift.

 

 

Det webb-baserade arkivet gör förstås den första volymen överflödig, i alla fall för de som inte måste ha sin musik på en plastbit. Det innehåller ju nästan allt som Neil Young och hans team av likasinnande arkivarier nosat reda på: musiken, texterna, filmerna, fotografierna, artiklarna, dokumenten, och all övrig memorabilia som ansetts vara av intresse. Inget har varit för knasigt eller obetydligt att ha med. Går man ner på detaljnivå, och det gör man, tar det aldrig slut.

 

 

Men det är skivorna som står i centrum. Förstås. Här finns mästerverken – ”After the gold rush”, ”Tonight’s the night”, ”Comes a time” – och det som knappt går att lyssna på – ”Trans”, ”Landing on water”, ”A letter home” – plus allt däremellan.

Det blir uppåt 900 inspelningar, kronologiskt ordnade. Dock inget outgivet, bara små tejpbitar på tidslinjen som markerar 11 album som ska dyka upp. Anledning att hålla koll alltså.

Och nej, vi kan inte hoppa över ljudet. Neil Young har ju länge fört en fruktlös kampanj mot musiktjänsterna och den strömmade musikens dåliga ljudkvalitet. Lanserandet av musiktjänsten Pono gick inget vidare, men den teknik som utvecklats har kommit till nytta. Den kräver avsevärt med minne och processorkraft men skulle bredbandsuppkopplingen vara dålig och datorn gammal går det att växla om till en kvalitet som motsvarar Spotify.

Bara en sak till: det går inte att skapa spellistor. Det är Neil Young som dikterar villkoren och han vill att musiken spelas som den var tänkt att spelas. Det är som förr i tiden: ett album i taget, en låt i taget.

Finns det då inget att klaga på? Tja, det skulle i så fall vara den grafiska formen. Neil Young är ju en retrogubbe så inspirationen kommer från gamla gitarrhögtalare och sunkiga arkiv. Mapparna är slitna och arkivkorten har trasiga hörn och kaffefläckar. Inte så fräscht.

Men ändå, arkivet är toppen. En värld av musik och knasigheter att förlora sig i. Inte bara för oss som är besatta av låtarna, rösten och gitarrspelet, kanske ännu mer för de som bara skrapat på ytan. Törs man hoppas på att andra artister och grupper följer Youngs exempel?

 

 

Samma dag som arkivet blev tillgängligt gjorde Neil Young en livestreamad solokonsert i hemstaden Omemee och släppte ett nytt album ”The Visitor”. Båda finns förstås tillgängliga i arkivet.

”The Visitor” är gjort med hans nya unga grupp Promise Of The Real och får sorteras in som en av flera paranteser i diskografin. Det är stökigt och bökigt och spretigt, som det ofta blir med den här mannen, men åtminstone två av låtarna är minnesvärda. ”Already great” är härligt trasig protestrock om Trumps USA medan ”Forever” framstår som en bön där Young, till tonerna av ömsint folkrock, liknar Jorden vid en ”kyrka utan en präst”.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 171211

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: