Venedigbiennalen 2017

La Biennale di Venezia. Giardini. Padiglione centrale. Oktober 2017.

Olafur Eliassons workshop.

Hassan Sharif exponerar sina assemblage/skulpturer på lagerhyllor. Det är ett väl beprövat grepp som nästan alltid funkar. Även denna gång.

McArthur Binion.

Schweiz: Carol Bove.

Den skandinaviska paviljongen (arkitektoniskt intressant men svår att visa konst i) är, som vanligt, knastertorr. Siri Aurdals futuristiska skulpturgrupp är iofs fin och borde fått hela rummet för sig själv.

Japans paviljong har ett genialiskt överraskningsmoment: besökare blir helt ovetande delaktiga i ett konstverk.

Sydkoreas paviljong är en av de bästa. Konstnärer: Cody Choi, Lee Wan.

Kanada: Geoffrey Farmer.

Anne Imhof vann Guldlejonet men när vi var där var det ingen performance. Dåligt av Tyskland.

Engelska paviljongen brukar alltid vara bra. Phyllida Barlows överdimensionerade skulpturer är brutalt fulsnygga.

Best in show: Erwin Wurms ”one minute sculptures”. Aktiverar besökare på bästa tänkbara sätt.

Xavier Veilhan har gjort om Frankrikes paviljong till en musikstudio. Det var ingen inspelning när vi var där så det blev ungefär lika snöpligt som i den tyska paviljongen.

US: Mark Bradford.

Samson Young: Songs for disaster relief, Hong Kong in Venice.

Vidare till Arsenale.

Thu Van Thran.

Tippade att det här var en mexikansk konstnär men det är en ryss: Irina Korina.

Det kanske mest instagramvänliga verket är gjort av Sheila Hicks.

Vet inte vem som gjort gulddraperiet. Skulle kunna vara James Lee Byars.

Malta har helt otippat ett mkt bra rum.

Den georgiska konstnären Vahjiko Chachkhianis hus är starkt men har fått en dålig placering.

En del länder nöjer sig med/har inte råd med mer än ganska så oansenliga utställningar utanför biennalområdet.

Polen visar upp Ryszard Winiarski i ett av Venedigs otaliga palats. Pluspoäng för mkt tillmötesgående utställningsvärdar.

Och så har vi ju Venedig, en attraktion i sig själv. See you in 2019.