Venedigbiennalen 2017

Hassan Sharif exponerar sina assemblage/skulpturer på lagerhyllor. Det är ett väl beprövat grepp som nästan alltid funkar. Även denna gång.

Den skandinaviska paviljongen (arkitektoniskt intressant men svår att visa konst i) är, som vanligt, knastertorr. Siri Aurdals futuristiska skulpturgrupp är iofs fin och borde fått hela rummet för sig själv.

Japans paviljong har ett genialiskt överraskningsmoment: besökare blir helt ovetande delaktiga i ett konstverk.

Engelska paviljongen brukar alltid vara bra. Phyllida Barlows överdimensionerade skulpturer är brutalt fulsnygga.

Xavier Veilhan har gjort om Frankrikes paviljong till en musikstudio. Det var ingen inspelning när vi var där så det blev ungefär lika snöpligt som i den tyska paviljongen.

En del länder nöjer sig med/har inte råd med mer än ganska så oansenliga utställningar utanför biennalområdet.

Polen visar upp Ryszard Winiarski i ett av Venedigs otaliga palats. Pluspoäng för mkt tillmötesgående utställningsvärdar.
Kommentera