André Lhote och svensk kubism: Waldemarsudde, Stockholm, 2017
Vem var André Lhote? Den konsthistoriskt bevandrade vet antagligen att det var en fransk kubist men har kanske svårare att lyfta fram något enskilt verk.
När Prins Eugens Waldemarsudde nu presenterar konstnären både med en utställning och en bok är det dock mer i rollen av pedagog än som konstnär. Lhote hade från 1910-talet till det tidiga 60-talet ett imponerande stort antal elever, däribland namnkunniga internationella konstnärer och fotografer som Tamara De Lempicka, Louise Bourgeois och Henri Cartier-Bresson.
Det ligger ett gediget forskningsarbete bakom uställningen. Museichef Karin Sidén och hennes team har med sedvanlig grundlighet tagit sig an uppgiften och identifierat uppåt 200 svenska konstnärer som studerat för Lhote.
George Pauli och prins Eugen var de första som tog tåget till Paris. Prinsen kom sedemera att förvärva ett stort antal målningar, vilket gör att museet nu har den största samlingen av André Lhote i Sverige.
Men det är alltså inte Lhote som står i centrum, snarare hans inflytande på ett gäng svenska modernistiska konstnärer och deras sätt att jobba med formen och färgen.
Idag förefaller hans starka ställning som pedagog rätt otidsenlig: det var ju länge sedan en i konstlivet etablerad och stilmässigt profilerad konstnär kunde samla elever runt sig. Idag är det istället inflytelserika kritiker och curators som via egna globala nätverk styr vad som visas på museer, konstmässor och ledande gallerier. Och vad som blir mediehajpat. Frågan är om inte det lett till ett mer likriktat konstliv än när undervisande konstnärer skapade sina egna små lokala konstreservat.
Det är många för den stora publiken okända konstnärsnamn som presenteras. Utställningsmakarna på Waldemarsudde är ju bra på att gräva fram både undanskymda konstepoker och bortglömda konstnärer. Alltid med ett genusperspektiv.
Några av alla de konstnärer som studerade för Lhote i Paris och fortfarande är i livet har intervjuats. De finns med i den omfattande bok som publicerats till utställningen och bidrar starkt till att levandegöra historieskrivningen. Av de korta intervjuerna framgår att undervisningen inte passade alla. För några gav det långtidsverkande insikter, för andra var det en period som passerade utan några större avtryck.
Utställningen som sådan är kanske ingen visuell smällkaramell i stil med ”Symbolism och dekadans”, som visades på museet för exakt två år sedan. Man har sökt verk tillkomna i anslutning till studierna så det är himla många nakenmodeller och porträtt, blandat med landskap, stadsbilder och några stilleben. Av skiftande kvalitet bör sägas.
Lhote var kubist och visst anammade hans elever stilen. Men det är en mjuk och mångfassetterad kubism, mer modernism i största allmänhet än radikal hardcore-kubism. Efter studietiden kom många – som Olle Baertling och Philip von Schantz – att ta vägar som ledde dem till helt andra platser.
Med en tätt hängd utställning blir det mycket att se. Jag blir glad av Torsten Jovinges två utsökt stiliserade stockholmsvyer och Iwar Donnérs stringenta affischkonst och uppiggad av att möta för mig okända konstnärsskap som Elsa Danson Wåghals (vilket namn!) och Solvig Sven-Nilsson.
André Lhote själv är relativt rikligt representerad med ett måleri som har odiskutabla kvaliteter men som saknar lyskraften och radikaliteten man kan finna hos en Legér eller Braque.
Det gäller även utställningen i stort: här finns många fina enskilda verk och forskningsinsatsen är ur alla aspekter imponerande, men det är som att det insamlade materialet gör sig bättre i den omfattande katalogen. Med djuplodande texter och ett rikhaltigt bildmaterial – underbara ateljébilder, porträttfotografier, konstverk som inte finns med på Waldemarsudde – blir det en mångfacetterad beskrivning av just denna lilla bit av konsthistorien.
©Dan Backman Rec publ i SvD 171019
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera