kritik sedan 1993

Richard Bona Mandekan Cubano: Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, 15 oktober 2017

Jag var nog inte ensom om att bli grymt besviken när Kamasi Washington ställde in sin spelning på Stockholm Jazz Festival. Hade ju varit kanon att få höra det nya lysande albumet ”Harmony Of Difference” från en svensk scen.

Richard Bona kändes som en klen ersättning. Det är verkligen inget fel på superbasisten från Kamerun men han har ju, känns det som, haft klippkort till Fasching under de senaste åren.

Men ändå, när han står där på Konserthusets stora scen framför ett skönt gäng musiker från Kuba, Mexico, Brasilien och Venezuela, och är så där himla mysig och charmig och rolig som bara Richard Bona kan vara, så är det ju svårt att gnälla.

Bandet han frontar denna gång har getts namnet Mandekan Cubano och blandar kubansk salsa med gung både av afrikanskt och sydamerikanskt ursprung. Det svänger bra med piano, slagverk, trumpet, trombon, trummor och slagverk.

 

 

Fokus ligger förstås på Bonas femsträngade bas och ljusa sång men det sker aldrig på kollektivets bekostnad. I demokratisk ordning släpper han fram de övriga i snygga solon. Jag gillar särskilt den brasilianska gitarristens två solon och hur han skickligt undviker att låta som Carlos Santana trots slagverkssvänget.

Richard Bona själv ligger lågt med solistiska utsvävningar. Han slår sig skämtsamt på handen när han showar loss med lite basekvilibristik men tillåter sig åtminstone ett kort solo med syntljud på basen. Det är naturligtvis suveränt utfört.

Konsertens behållning ligger lika mycket i musiken som i Bonas skojiga mellansnack och lättsamma publikkontakt. Som när han skyller Donald Trump på att tekniken inledningsvis strular. Eller som när han med en ståuppares tajming berättar om några beundrande poliser på Kuba.

Han kommer till och med undan med att köra lite loopmaskin (som han kallar ”voodoo machine”) och leka körledare med den sångvilliga publiken. Det brukar ju annars vara partier då det kan var lämpligt att kolla mejlen på mobilen.

©Dan Backman Rec publ i Orkesterjournalen 5/17

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: