Konsten i Citybanan
Mycket av den konst som fyller Citybanans två stationer kretsar kring rörelse och förändring. Verk där förskjutningar i tid och rum utgör en viktig del av upplevelsen. Antingen genom tidsförlopp eller genom betraktarens position i förhållande till verken.
Juri Markkulas väggfasta ”La Divina Commedia” rör sig visserligen inte ur fläcken men när man tar rulltrappan ner i, eller upp från, underjorden är det som att glasmosaiken på väggarna skiftar från gyllene guld till mörkaste grönt. Eller tvärtom.
Det interfernspigment som använts till de 160 000 (!) handmålade glasplattorna skapar ett föränderligt skimmer som i sin vackra lågmäldhet kan jämföras med den atmosfäriskt monotona musikstil vi kallar ambient.
Referensen till Dantes epos ”Den gudomliga komedin” ska inte tas bokstavligt. Det handlar vare sig om en nedstigning till helvetet eller uppstigning till paradiset, bara om en behaglig start på resan till eller från Stockholm.
Lars Arrhenius 24 timmar långa animation ”Cuckoo clock” är föränderlig i en mer bokstavlig mening. Verket visar både tiden, genom en klocka, och fiktiva händelseförlopp från stationen under ett dygn.
Arrhenius brukar jobba med piktogram och det har han gjort även här. Det passar förstås som hand i handsken på en järnvägsstation: konstnären ger liv åt det slags universiellt förenklade symboler för objekt och begrepp som ska vägleda resenärer till och från tågen genom de olika våningsplanen.
Juri Markkulas och Lars Arrhenius verk återfinns båda i den station som fått namnet Stockholm City. Den ligger under blå linjen på T-Centralen och är en av stationerna, den andra är Stockholm Odenplan, på Citybanans 6 kilometer långa tunnel mellan Stockholm Södra och Tomteboda.
Stationens är stor, ljus och luftig och ger en cool känsla av flygplatsterminal. Plattformarna, hallarna och förbindelsegångarna har diskret mönstrade golv av cementmosaik, det känns välbekant från Stockholms andra stationer. Det nya är glasade plattformsväggar som öppnas när tågen stannar på stationen. Det ger en både säkrare och tystare miljö men också renare luft och jämnare temperatur.
Konsten är mycket väl integrerad med arkitekturen och har också den – på gott och ont – en lågmäld och diskret karaktär, med påfallande hög finish. Fjorton konstnärer har valts ut av SL:s Konstrådsgrupp för de viktiga och krävande uppdragen men ingen av dem har gjort något spektakulärt eller kontroversiellt för de 42 miljoner skattekronor som använts.
Provokationer är förvisso tidsbundna och olämpliga för en miljö som denna men nog kunde beställare och konstnärer tagit ut svängarna både visuellt och innehållsmässigt. Det är inte farligt med ett starkt och tydligt uttryck: ett spektakulärt utropstecken hade onekligen piggat upp.
Förutom de redan nämnda verken passerar man Karin Linds mäktiga ”Pendlarkatedral”, lika mycket arkitektur som konst, Astrid Sylwans karaktäristiska måleri översatt till glasyr, guld och emeljfärg på stengodsplattor, Karin Törnells lågmält poetiska glaspaneler med tusentals handmålade strån och Mikael Paulis bärliknande armatur och vägg med tredimensionella färg- och vågrörelser.
Peter Svedberg har getts stort utrymme med verken ”Äng”, ”Stad” och ”Träd”. De är vad de heter och har folklig potential. ”Stad” är ett collage av människor (med relation till konstnären) och välbekanta Stockholmsvyer från vår egen tid. Det är lättviktigt men blir med tiden ett historiskt dokument.
”Äng” kan ses som ett jättestort herbarium där allt hamnat huller om buller. När man kommer nära blir effekten kalejdoskopisk med bilder av växter mot en svart bakgrund.
Tekniken är avancerad: bilderna är utskrivna på glas som applicerats bakom ett fackverk av spegelglas och ljussatt med led-ljuspaneler. Resultatet är dekorativt.
Åsa Lindström, som jobbar med klinkerplattor och inbrända dekaler, har också använt sig av naturmotiv för sitt bidrag ”Vardagens sal”. Det är gulligt som en snäll barnbok med kaniner, fåglar, träd, svampar och mossa men icke desto mindre snyggt rytmiserat, lite som ett ornament.
Mari Rantanens ”Odens trädgård”, installerat i den gång på Stockholm Odenplan som leder ut resenären till utgången på Dalagatan, har ett ännu tydligare ornamentalt uttryck, med geometriska former i två nivåer. Precis som Astrid Sylwan jobbar hon med ett för henne sedan länge etablerat uttryck.
På Stockholm Odenplan finns också Tomas Bernstrands lampor som via ett vajersystem långsamt snurrar runt i en absurd evighetsloop, Anders Kappels kryptiska kolteckningar och Sunniva McAlindens abstrakta glasmosaik.
Jessica Faiss videoverk ”Voyage”, en utsikt filmad från en linbana, bygger på samma koncept som Tania Ruiz Gutiérrez monumentala videoverk ”Annorstädes” på Malmö Centralstation. Fast här är skärmarna så små och passerandet med rulltrappan så snabbt att konstnärens ambition att ”skapa en meditativ ficka i vardagen” inte uppfylls.
Avslutningsvis undrar jag hur David Svensson tänkt (och varför inte beställaren reagerat) när han bidragit med ett verk som är snarlikt det han gjort till Nya Karolinska Sjukhuset. Var det tidsbrist eller idétorka som fick honom att återbruka en utskrift av den ofödda sonens pulskurva för ljusverket ”Life Line”? På Stockholm Odenplan är kurvan modifierad och utförd i större skala men för uppdrag av denna storlek och dignitet kan man begära mer tankemöda.
©Dan Backman Rec publ i SvD 170708
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera